Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 18 januari 2021

Möte mellan myt och verklighet

2014-07-03

Fakta:

Namn: Orphée et Eurydice
Regissör: Romeao Castellucci
Musik: Gluck/Berlioz
Plats: La Monnaie, Bruxelles
» http://www.lamonnaie.be/

Myten kring Orfeus och Eurydice, sådan den berättas i Ovidius Metamorfoser ligger till grund för Castelluccis uppsättning som nyligen haft premiär i Bryssel. Ett av Glucks mest berömda sångnummer Che farò senza Eurydice utspelas i ett sjukhus neurologiska avdelning för patienter som befinner sig i koma.
Eurydice heter i verkligheten Els och är en ung tjej som plötsligt en dag faller samman drabbad av en sk. locked-in syndrom som innebär att hennes kropp är helt paralyserad medan hon däremot ser och hör. Hennes enda sätt att kommunicera är genom ögonlocken som ständigt sakta rör sig. Efter nästan två år i detta tillstånd har hon och familjen lyckats kommunicera med hjälp av blinkningar. Eftersom hon hör vad som sägs har detta underlättat kontakten. Els liksom hela hennes familj, som förresten följde operan direkt i teatern, har självfallet givit sitt medgivande.
Castellucci tog kontakt med sjukhusets neurologiska expertis och de blev överväldigade av idéen att sätta upp en opera med Els som en Eurydicke, en person som lever i en värld avstängd från verkligheten utan möjlighet att röra sig. Ett tillstånd där kroppen satts ur funktion rörelsemässigt men där medvetandet är vid liv. Instängd i ett slags tillstånd mellan liv och död.
Liksom i Glucks berömda opera med samma namn där det mänskliga känslolivets natur uttrycks med lidelse och ett obrutet flöde av klangbyten där den vokala briljansen överväldigar med sin intensitet och skarpa recitativa byten blir musiken till en del av själva dramaturgien. Körens roll är fundamental som sammanlänkande faktor.
Själva scenbilden består i första akten av en mörk bildskärm framför vilken sitter Eurydicke, sopranen som sjunger Eurydicke som ung. Genom den mörka bildskärmen framstår hennes lilla mörka figur som en ängel från Hades rike. Bakom på bildskärmen uppkommer sakta en kort berättelse om Els liv från födelsen fram till det ögonblick hon försvann in i sitt eget slutna tillstånd. Ett bildspel som tar andan av publiken innan vi genom en direkt videoinspeling med hjälp av wi-fi färdas hela den långa märkliga vägen längs med diffusa landskap av bilvägar där inga bilar finns. Allt går fort som in i en annan värld, bilderna blir alltmer konfusa, oformliga, vita som molnen på himlen. Musiken i orkesterdiket känns som ett ackompanjemang in i ett nytt universum sammanlänkat av inlevelsefulla sångnummer. Mörkret känns ljust liksom de evigt långa sjukhuskorridorerna som aldrig verkar sluta. Äntligen stannar kameran framför Els rum. 14 km från Bryssel, rum nummer 416.
Utsträckt på sin vita säng som verkar flyta som i ett vitt töcken ligger Els med högtalare fästa vid sina öron och stirrar ut i etern. Hennes svaga blinkningar och nästan omärkliga rörelse med läpparna verkar göra henne lycklig. Men vad som i verkligheten sker i hennes hjärna vet ingen. En gåta även för den neurologiska forskningen. En av anledningarna för dem var att just se hur denna form av intensiv musik som befinner sig någonstans bortom vårt medvetande kan inverka på patienter i detta tillstånd.
Castelluccis otroligt skickliga grepp blev till en obeskrivligt skicklig poesi. Som en klang ut ur mörkret där kroppens sårbarhet förvandlas till ett unikt universum bortom vårt medvetande.
Somliga undrar om man får göra opera av verkligheten. Någon förkastar det med motivering att opera skall förbli en illusion. Castelluccis vill som alltid med sina uppsättningar visa oss att verkligheten är en del av det mänskliga dramat som vi inte kan skjuta ifrån oss utan i stället försöka förstå. Människor i komatösa tillstånd finns det gott om i våra sjukhus men kanske är det så att vi inte vill veta det!
Nästa uppsättning utspelas i Wien i ett sjukhus där. Under Wiener Festwochen. När vågar ett skandinaviskt operahus sätta upp den?

Ann Jonsson

Fler Recensioner

Annonser