Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 29 september 2020

När kroppen förvandlas till en kollektiv massa

2014-06-14

Fakta:

Namn: Sketches/Notebook
Koreografi: Meg Stuart
Plats: Kaaitheater, Bruxelles
» http://www.kaaitheater.be

I Meg Stuarts senaste verk Sketches/Notebook vimlar det av folk på scenen redan innan föreställningen börjat. Dansare, tekniker, scenarbetare, kostymkonstnärer, musiker verkar söka en slags dialog med varandra.
Publiken får fritt välja sin plats någonstans runt det jättelika scenrummet. Alla verkar ta tid på sig. Lika mycket vi som dom. Och gott om tid får vi. Två timmar varar föreställningen. Aningen
för lång tid inte minst därför att publiken inte direkt implicerades.
Som om det vore vi och dom hela föreställningen igenom. Dialogen försiggår framför och runtomkring oss men tenderar i slutändan att ebba ut. Som ett orkesterverk där rytmen punkterats.
Medan dansarna börjar klä sig i olika färgglada fantasifulla kläder
springer Meg Stuart runt scenrummet som om hon höll ett vakande öga
över det hela. Liksom för att hålla det hela samman. Toner av Jurassic Park får scenrummet att vibrera. Nyfikna som små barn söker dansarna igenom klädhängarna för att finna rätt plagg som de glatt låter sig fotograferas i. En kollektiv känsla av upprymdhet sprider sig. Alla byter i löpande takt, slänger runt med kläderna och kastar sig ut på scenrummet för att mötas i gruppkonstellationer där kropparna blandas med ett hav av kläder som de har allt svårare att befria sig ifrån.Till slut rullar de in sig i dem, letar fram täcken, filtar och skinfällar som de fullkomligt begraver sig i.Tillsammans bildar de en massa av kroppar som rör sig runt på scengolvet. En metamorfos som verkar som en samling djur som slingrat sig samman utan att kunna befria sig från varandra. Hjälplösa men upproriska.
Bild efter bild avlöser varandra alltmedan dansare, ljud-ljustekniker och klädskapare söker sin plats utan att finna den rätta. Ett virrvarr av rörelser, kläder, människor rör sig i allt
frenetiskare takt. Små glaskulor slängs ut över golvet, sprider sig
lika snabbt som dansarna som kastar sig in i en paroxysm av skakande
rörelser som får hela scengolvet att vibrera i takt med en intensiv
ljussättning som sprider sig längs väggarna. Hela scenrummet ter sig i slutändan som ett jättelikt upplyst cirkustält som böljar fram.
Kropparna skakar allt intensivare, kastar sig runt i akrobatiska
konstellationer som ständigt skapar nya former. Avsaknaden av någon
direkt dramaturgisk form blir alltmer påtaglig. Ett ostrukturerat
inferno av rörelser. Febrilt, intensivt som en permanent mutation
pågick utan att någon kan hålla upp. Kroppen vad är det? Ett skal som skyddar från yttre ingrepp, sluter den inne i sig själv?
En vägg utgör ett lutande plan som alla rullar ned för, som barn på
en lekplats, Skojfriskt upplyftande utan någon avsikt annat än att roa sig själva. Man letar förgäves efter den dramaturgiska tråden. I
stället är det bilder som vi själva får klistra samman. I en tablå
kommer Stuart själv naken fram för att klädas ut till en prinsessa, med lösa ögonfransar, röda läppar. På fötterna sätter man fast något tungt material som gör att hon har svårt att röra sig.Som en förlorad liten sagoprinsessa sveper hon in sig i en massa täcken för att stunden efter med sina fottyngder slänga sig ut i en solo som tar andan av oss alla.
Det är armar, fingrar, ben som skakar, spretar och lever som ett
ursinnigt instängt djur som försöker befria sig från sitt skal.
Allt lika bisarrt som intimt. En ritual där den mänskliga naturen
ifrågasätts.

Ann Jonsson

Fler Recensioner

Annonser