Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 18 januari 2021

Förenad Mekanisk Balett

2014-06-12

Fakta:

Namn: Axel Englund talar om Fernand Léger/Georges Antheil, Den mekaniska baletten, 1923-1924 (Le Ballet Mécanique). Moderna Museet i samarbete med Södertörns högskola. I utställningen Dansmaskiner, Moderna Museet
Plats: Moderna Museet Stockholm
» http://www.modernamuseet.se/sv/Stockholm/Program/Tre-fredagar-i-Dansmaskiner/

I Moderna Museets utställning Dansmaskiner ger Axel Englund en föreläsning om Fernand Legér och Georges Antheil och Den Mekaniska Baletten. Den Mekaniska Baletten är ett flertal verk i olika medier från 1920-talets tidiga modernism. Främst är den dock Fernand Legérs film och Georges Antheils komposition med samma namn. Englund talar om 1920-talets fascination med maskinen, sammanförandet av kropp och maskin, men också oron för vad människan är och vad som sker med kroppen i mötet med maskinen. Kroppen och maskinen dansar i perfekt harmoni eller slits i en dissonans mellan extas och skräck.
Georges Antheil önskade vara en ‘futurist terrible’, och ville chockera och göra skandal med sin brutala och rytmiska spelstil på pianot. Han påbörjade Den Mekaniska Baletten 1923 och letade efter en filmare som kunde skapa ett filmiskt ackompanjemang. Konstnären Fernand Legér började arbeta på en film. Arbetet skedde var för sig och när de träffades hade de nästan dubbelt så mycket musik som film. Det visade sig också omöjligt att visa Antheils verk så som han tänkt, den samtida tekniken klarade inte av att synkronisera de 16 självspelande pianon som ingick i ensemblen. I kompositionen styr maskinen över människan, musikerna måste följa det tempo och takt som sätts av det självspelande pianot, det finns inget utrymmer för frasering eller tolkning av musiken. Alla instrument i verket slås på, det finns inga stråkar med handen som arbetar, inget blås med munnen eller lungorna som arbetar. Filmen karaktäriseras av rytmen i klippningen, bilderna kapas spatialt och klipps av temporalt. Det finns inget narrativ, geometriska former, närbilder på kroppsdelar, multiplicerade köksredskap avlöser varandra. I både filmen och kompositionen finns en kaleidoskopisk verkan, en simultan upprepning som löser upp tidens och rummets verkan.
Legérs film visades 1924 och 1926 visar Antheil musikstycket i omarbetad form med endast ett självspelande piano. 1935 visas filmen och musiken tillsammans för första gången på MoMA i New York. Sedan 1990-talet har film och musik visats tillsammans vid ett flertal tillfällen och föreläsningen i Moderna Museets utställning Dansmaskiner avslutas med en visning av de två verken sammanförda.

Malin Ståhl

Fler Recensioner

Annonser