Visuellt babbel

Sist ut i serien av föreläsningar i Moderna Museets utställning Dansmaskiner är Cecilia Sjöholm från Södertörns högskola som talar om René Clairs film Mellanakt (Entr’acte) från 1924. Filmen gjordes för att visas i pausen mellan akterna i Svenska Balettens föreställning Relâche. Den ska vara en del av och samtidigt insprängd i ett annat verk där den visas mellan akterna. Den ska verka som en del av en koreografi i en sömlös kontinuitet mellan dansen och filmen. När föreställningen är slut kan åskådaren ta med rörelsen ut i staden. I efterhand har filmen blivit en klassiker, långt mera välkänd än baletten den var en del av. Delvis säkert beroende på att filmen visar upp Dadaismens mest kända Pariskonstnärer då Man Ray, Marcel Duchamp, Jean Börlin, Francis Picabia, Georges Auric och René Clair själv kan ses i filmen som Satie komponerade musiken till.
I vad som kommit att bli filmens nyckelscen dansar en kvinna sedd underifrån. Kameran skiftar position och visar dansarens händer, den panorerar ner och dansarens ansikte blir synligt, maskerat med skägg, mustascher och glasögon. I nästa klipp är dansaren omaskerad. Jean Börlin som gjorde koreografin arbetade med gränser och överskridandet av normerande gränser, i dagens terminologi skulle han tillskrivas en queer-estetik. Det finns ingen information om dansaren, inget arkiv, men hennes namn var Inge Frïss. Hon var en av de många kvinnliga konstnärer och dansare som på 20-talet reste till Paris för att söka konstnärlig frihet. Det var en tid då kvinnor hade möjlighet komma fram och uppmärksammas som konstnärer. I Svenska baletten, där Rolf de Mare var chef och Jean Börlin chefs-koreograf, arbetade många kvinnor som dansare och konstnärer, med scenografi och musik. 1923 satte Svenska Baletten upp Fågelhandlaren, en balett med i huvudsak kvinnor i ensemble, scenografi och musik. Erik Näslund som forskar på Svenska Baletten beskriver Fågelhandlaren som en ‘charmfull bagatell’. Sjöholm påpekar att här uppstår frågan om hur ursprung definieras – av vem, hur och på vilka bevekelsegrunder byggs definitionen? Det som hamnar utanför, eller avfärdas, får senare inte plats i historieskrivningen. Detta pekar på behovet av att lösa upp givna idéer om ursprung och vad som är viktigt kontra oviktigt.
I Entr’acte var konstnärerna själva inte så intresserade av vem som var upphovsman, verket sågs som ett samarbete. Sjöholm talar om attribution och upphovsmän som en efterkonstruktion, det var inte konstnärernas ursprungliga avsikt. De såg inga tydliga gränser mellan konstarterna film, musik och dans och Entr’acte beskriver en rörelse som inte går framåt, bakåt, höger eller vänster. Den är inte förenad med ett narrativ, inte tänkt att bli ett stort konstverk, men tänkt att bli en framtid. I leken och i rörelsen ses konstens framtid: ett konstbegrepp som tar bort idén om upphovsmannen som skapar. Konsten integreras med filmen – filmen integreras med konsten i det René Clair kallade ett “visuellt babbel”.

Malin Ståhl