Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 23 september 2020

Samhällets skuldkänslor

2014-06-11

Fakta:

Namn: I Føling – en krigsballet (I känslan - en krigsbalett)
Koreografi: Esther Lee Wilkinson och Tim Matiakis
Regissör: Christian Lollike
Ensemble: Den Kongelige Ballet - Corpus
Plats: Skuespilhuset, Köpenhamn
» http://www.kglteater.dk

Dansk teaters l’enfant terrible Christian Lollike petar i nationens dåliga samete, när han sätter fokus på de soldater, som armén under de seneste årtiondena har sänt till Balkan, Irak och Afghanistan, men som glömdes bort när de såväl kroppsligen som själsligen handikappade kom hem igen. Äntligen vågar en konstnär röra vid detta bränandande ämne, som ingen riktigt har vågat ta itu med tidigare. Christian Lollike ger det kollektivas undermedvetnas skuldkänslor en rejäl käftsmäll , han har nämligen bjudit in tre krigsveteraner till balettscenen, där deras misshandlade kroppar visas upp och där de öppet berättar om sin psykiska invaliditet. Verkan av att visa upp dessa lemlästade kroppar, som saknar fingrar och ett eller ett par ben, tillsammans med balettdansarns perfekta kroppar blir effektfull och stark. Christian Lollike har tillsammans med koreograferna Esther Lee Wilkinson och Tim Matiakis samt dansarna från Corpus – kompaniet inom Den Kongelige Ballet – skapat krigsbaletten I Føling, och det är ett lovvärt projekt, som bara kan välkomnas. Inte minst för att de tre medverkande soldaterna, som alla har varit stationerade i den afghanska Helmand-provinsen, har förekommit i medierna och berättat om, hur mycket föreställningsprojektet har betytt för dem, både terapeutiskt och mänskligt.
Äntligen finns det någon som orkar lyssna på dem. Tack vare teaterprojektet känner de sig inte längre osynliga och utsuddade ur allas gemensamma minne. Jag ser gärna många fler föreställningar om ämnet, om detta är det enda sättet som samhället kan ge sårade soldater terapi, psykiatrisk hjälp och medmänsklig uppmärksamhet på. Militären och resten av det offentliga systemet har uppenbarligen glömt att de hemvändande soldaternas skador är gemensamma angelägenheter…
När nu detta är sagt så kan jag däremot inte tycka att, I Føling är någon särskilt bra föreställning. Allting skrivs på näsan så att det liknar en skolföreställning som är lätt och enkel att tolka. Dessutom är koreografin oinspirerad och klichéartad. Explosiva hopp symboliserar bomber och fall ska stå för ond bråd död. Dans med plast-lemmar blir en bild av de proteser, som soldaterna måste använda sig av resten av livet. En text om framtidens krigföring med drönare, biologiska och kemiska vapen slarvas igenom av två dansare, som för att understryka att krig är väldigt dåligt. Det är fullständigt överflödiga ord. De tre soldaternas nakna berättelser om sina personliga tragedier, som de lugnt och stillsamt framför, säger allt. Att vapen blir allt effektivare och mer motbjudande råder det väl inget tvivel om.
Men det är en scen i föreställningen som är riktigt bra: En soldat sitter på en stol, han har tagit av sig sina benproteser, så att benstumparna brutalt sticker ut. En balettdansös dansar runt stolen och drar in honom kärleksfullt och inkännande i dansen, för att sen plötsligt känslokallt knuffa honom ner från stolen. Hon överger honom i ett hjälplöst tillstånd, så som många av de handikappade soldaterna har blivit lämnade i sticket, när de har dumpats av sina fruar och kärestor. Det är en stark och gripande scen, som är outtalad och förmedlad ordlöst och inkännande, tänk om hela föreställningen hade varit sådan.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser