Mellan liv och död i Sydhavnen

En platsspecifik festival i Köpenhamn Mellemrum, eller Mellanrum, under tre veckoslut i maj. Köpenhamnarna har fått möjligheter att upptäcka Sydhavnen, eller Sydhamnen, en relativt okänd del av sin stad. Mellemrum är en återkommande biennal som Danstidningens korrespondent Vibeke Wern har följt genom åren.

För fjärde gången presenterar koreografen, dansaren och performeren Kitt Johnson den platsspecifika performansfestivalen Mellemrum. Där låter hon som konstnärlig ledare publiken upptäcka såväl kända och okända, som gömda och glömda ställen i en utvald del av Köpenhamn. Sedan starten 2008 i hjärtat av Köpenhamn, i den del som kallas Indre By, har biennalen utforskat Nørrebro 2010 och Vesterbro 2012 för att i år inta Sydhavnen, där man under två timmar långa stadsvandringar passerar allt från historiska, politiska, offentliga, privata och multietniska rum.
Traditionen trogen pågår Mellemrum även i år under tre veckor där man kan uppleva Sydhavnen på respektive morgon, middag och afton. Till var och en av de tre stadsvandringarna har Kitt Johnson handplockat performers eller konstnärskollektiv, som man får möta på speciellt utvalda och hemliga ställen.
Morgonvandringen kl 8 samtidigt som staden vaknar, startar vid S-togets Sydhavn Station. Därifrån går vi genom ett hörn av den gigantiska Vestre Kirkegård till det gamla Østre Kapel med sin fascinerande loftkonstruktion i trä. Här har regissören Lotte Faarup iscensatt en instrumentaltrio, som möter oss med en falskt klingande version av psalmen I öster stiger solen upp. Redan här är vad, som ska visa sig vara det genomgående temat anslaget: nämligen vår vandring i historiens fotspår och liv kontra död. För detta kapell-performance med boende från Sydhavnen handlar först och främst om de lokalhistorier, som de tre amatörmusikerna berättar:
Ulla och hennes över 90 år gamla mor har köpt en gravplats på Vestre Kirkegård, som de, så länge de båda är i livet, använder till att odla rädisor på.
Thomas berättar om de tusentals östtyska flyktingar, som sjuka och utmattade kom till Danmark i april 1945 och inte fick någon hjälp, men kort före slutet av andra Världskriget dog i mängder, inklusive många barn. Det blir mycket gripande, när vi strax efteråt på kyrkogården går förbi och till och med rakt över de många raderna gravar med dessa flyktingar.
En krossad chokladgroda anger tonen för dansaren Hilde Ingeborg Sandvolds till att börja med ganska kryptiska gatuperformance. Men när en i publiken som är förtrogen med de lokala omständigheterna berättar för mig om den hotade grönfläckiga paddan, som tidigare lekte i stort antal i Sydhavnen, men numera är närapå försvunnen, förstår jag att Sandvolds grönmålade kropp och hennes krossande av ägg handlar om den hotade paddan. Det fina med detta är inte minst att det föregår alldeles vid daghemmet Frederiksholm, så att en massa små barn undrande och nyfiket tittar på och kommenterar det hela.
På väg till det sista stoppet, kaffestugan vid Frederiksholms Kyrka, går vi förbi den charmerande trädgårdsföreningen Fram. som ligger som en oas runt en sjö mitt i kvarteret med arbetarnas kooperativa bostäder. Sjön är resultatet av ett gammalt kalkbrott. I kyrkans kaffestuga bjuder den mycket intensivt närvarande performern Ivan Hansen var och en av oss välkommen med ett handslag. Med publiken som gäster till en traditionell familjebjudning lyckas Ivan Hansen på ett elegant sätt fokusera på temat släktskap, livets uppkomst och The big bang, som skämtsamt illustreras med en kaffekopp, som han krossar med sin sko. Därefter avslutar vi det hela, denna soliga vackra dag med att dricka kyrkkaffe med varma bullar som inledning till St. Bededag. (En dansk helgdag med katolskt ursprung – stora bedjardagen för bön och fasta som i Danmark firas fjärde fredagen efter påsk).

Avfall, död och nytt liv utgör den röda tråden i andra veckans Mellemrum, som startar kl 13 vid Sydhavnens vackra Kulturhus, Karens Minde. Härifrån beger vi oss förbi hästhagar och vidare på en stig och in i ett snår där performeren Seimi Nørrregaard gennom sina fynd i jorden uppmärksammar oss på att det härliga grönområdet faktiskt ligger ovanpå en gammal sophög. Den ursprungliga betesmarken, Kongens Enghave, blev nämligen början i av 1900-talet använt som sopstation och blev också hemvist för de allra fattigaste stadsborna.
Allesammans uppmanas vi att samla ihop grenar som det visar sig ska användas till en rituell begravning av Seimi Nørregaard i hennes mycket målinriktade performance, som pekar på vår egen förgänglighet och att död är förutsättningen för att nytt liv ska spira.
På Tudsemindevej som, ger associationer till Hilde Ingeborg Sandvolds morgon-performance, dyker dansaren Edhem Jesenkovic upp på långt håll vid den idyllisk strandkant med långsamma robotaktiga rörelser iförd en fäktmask. Från en liten radiostyrd båt med dansk flagg ljuder ett tal som är svårt att uppfatta. Men temat är såvitt jag förstår krig och förfäder, som dog som soldater. Edhem Jesenkovic avslutar det hela med att själv lägga sig på magen likt en stupad forntida krigare. Desvärre är detta inslag ganska otydligt.
Härifrån går turen vidare till Sydhavnens många fina trädgårdsföreningar som numera är anlagda på den gamla sophögen. Först till Hf. Musikbyen mellan Lorterende och Guldkysten och så Hf. Frederikshøj, där sångerskan Annisette och hennes framlidne man Thomas Koppel har bott i många år. Plötsligt dyker titeln på Savage Rose’s nya cd Roots of The Wasteland upp i mitt huvud och det ger en väldigt påtaglig mening.(Anisette är sångerska i det gamla danska rockbandet Savage Rose, som alltså fortfarande håller igång sen starten 1967.)

Det är Mille Maria Dalsgaard från Sydhavn Teater, som står för ett sista performance, där vi bjuds in och blir visade runt i Hf. Frederikshøj av de boende. Jag kommer till en liten session av flamenco-klappningar hos Gorm, och får hos Nelly höra berättelsen om hennes egen och trädgårdsförningens historia ovanpå den mycket förorenade jorden, innan jag kommer till sop- och återvinningsstationen, som visar på vår tids avfallshantering. Utan att vara en särskilt utpräglad performance blir det en fin titt in i Sydhavnens gröna oas, frodiga liv och privata rum – rakt på en gammal sophög.

Hamnen är utgångspunkten för turen kl. 21.30, där liv och död återigen samspelar. Vi startar i det trista området vid Sydhavnsgade, som är en av Köpenhamns mest trafikerade in- och utfartsleder till den södra motorvägen och som nog är den del av Sydhavnen som de flesta köpenhamnare nog känner till.
Vid OK-macken skriver vi alla en mening på en papperslapp, som senare ska visa sig komma till användning på ett raffinerat sätt av Per Vers i kvällens sidsta inslag. Men först ska vi till den fina gamla fiskehamnen.
På väden dit möts vi av en blinkande lampa som signalerar en olyckshändelse och lite kringströdda metalldelar, som från en bilolycka, medan skådespelare Zlatko Buric sitter vid konturerna av en död kropp angiven med pulver på marken, som också ger associationer till kokain. Långsamt blåser Zlatko Buric bort pulvret, så att bilden försvinner, medan en stämma berättar att vi trampar i fädrens fotspår. Lire av pulvret samlas upp och läggs i urn-liknande kruka och sprids slutligen i vattnet, som om det vore askan av en död. Hela Burics både brutala, vackra och stämningsfulla performance ackompanjeras av musikern Dragana Milutinovic, som inlevelsefullt spelar på cykelhjul, oljefatt och annat skrot.

Gångturen långs hamnen med de påhittiga husen sänder tankarna till Christiania. Men plötsligt befinner vi oss bakom en trist fabriksliknande byggnad, dit vi likt tjuvar om natten kravlar igenom ett hål i staketet och kommer in i vad som ska visa sig vara Basak Saryas stora orientaliskt inspirerade festlokaler med glittrande ljuskronor, ljusgirlanger och diskokulor.
På podiet vid de två stor bröllopsstolarna ligger fem dansare från performancegruppen The Mob i kostymer, som liknar sjögräs. Långsamt vaknar sjögräsklumpen till liv och blir allt livligare, som om den närts av den aska som skådespelaren Zlatko Buric kastade i havet på turens föregående inslag och de fem dansarna börjar rulla, hoppa, springa och spela gitarr. En ganska skojig med också lite drastisk motsättning mellan rum och performance.

Aftonens sista performance handlar både att krocka och om bilar hos en av Sydhavnens skrothandlare, där demonterade bildelar ligger skulpturalt grupperade i jättelika högar. Här råder fascinerande råhet och skönhet, som bildar ramen för den fantastiska freestyle-rapparen Per Vers’ekvilibristiska rytmiska ordström. Han fabulerar både över Sydhavnen och de små papperslappar med nerskrivna tankar som inledde kvällen.
Bland annat EU-valets röstmagnet Morten Messerschmidt (DF) får ett par välplacerade verbala sparkar med på färden. På samma sätt som hela Mellemrum startade på en kyrkogård avslutas det hela på en Bilkyrkogård, som dock sprudlar av liv med Per Vers i centrum.
På det hela taget är den här kvällsturen på Mellemrum den bästa, beträffande de tre performance-inslagen, men alla tre turer har med stor generositet bjudit på spännande historier och har öppnat en hemlig stadsdel som jag själv knappast tidigare kände till. Ännu en gång äär det uppenbart vilket fantastiskt koncept som Kitt Johnson har skapt med dessa berikande upptäcktsfärder genom staden med platssspecifika performanceinslag i olika ”Mellemrum”.

Vibeke Wern

Se vidare www.mellemrum.info

Fler Nyheter