Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 29 september 2020

Absurdistisk bildmagi

2014-06-05

Fakta:

Namn: M&M&M
Koreografi: Martin Forsberg, Marina Marina Mascarell , Marcos Morau
Plats: Skånes Dansteater, Östra Varvsgatan 13 A i Malmö
» http://www.skanesdansteater.se/

Att ompröva, ifrågasätta är tidens nya trend inom dansen. Det handlar om att försöka skapa något nytt, mera levande och fysiskt närvarande som kan sätta publikens känslor mera på spel. Resultatet blir ofta mindre dans, mer av fysisk teater. Många undrar var dansen blivit av. Men är den inte just till för att träna upp våra hjärnor och tänka i nya banor för att utveckla våra kreativa förmågor att förstå och ytterst att överleva i en ständigt föränderlig värld som är allas vår vardag.
Skånes Dansteaters vårföreställning M&M&M ( titeln anspelar på de tre gästande koreografernas förnamn Martin, Marina och Marcos) känns nästan som ett bildspel där drömmar och mardrömmar blandas. Ett spel som försöker hitta en balans mellan humor och lätthet men också mer allvarliga mardrömslika upplevelser som de delar fritt med sig av.
Den första The extended version of nothing av Martin Forsberg är lika humoristisk i koreografin som absurd i kroppsrörelser och rekvisita. Postmodernistisk i alla sina referenser till Derrida och Deleuze. Kritiken sker inifrån via dekonstruktion av orden och det omedelbara skeendet. Ordet markerar bara ett spår av en innebörd och sanning och kunskap är bara den omedelbara närvaron av något. Som här en grupp människor som sitter iförda skrynkliga kostymer och med ord och gester försöker skapa kontakt mellan varandra men utan framgång.
Ord hörs i bakgrunden men som ingen verkar förstå. Vi i publiken tror först att orden kommer från dansarna som sitter på scenen men blir snart klara över att de kommer någonannanstans ifrån.
”Frånvaron av det vi vill är ingenting är ingenting är ingenting… ” som vi kan vi läsa i programbladet.
I nästa tablå faller hela förhänget ned och scenen känns plötsligt ännu tommare. Lika förtrollande absurd som dansarna som bytt om till nya kläder. En flicka med en blomkrans kring sig, en kille som tagit på sig höga ridstövlar och välpressad kostym och skuttar runt med en kask med en hästsvans vajande. Kusligt förbryllande inte minst när några svarta skuggvarelser dyker fram ur den nedfallna ridån. Som skuggteater. En mardrömsliknande fantasivärld som i slutändan plötsligt upphör med att en av killarna kläds med en svart krans med svarta begravningsband dinglande på axlarna. Det musikaliska ackompanjemanget känns mera som ljuddesign. En slags ihållande elektronisk signal som går rakt in i öronen. Som om den aldrig vill lämna oss. En signal om att ingenting är ingenting…
Referensen till Deleuze berömda uttalande om ”att en häst liknar mera en tjur än ett halvblod ” kan man inte undgå. Ett djur skall man enligt denne filosof betrakta utifrån vad det gör inte hur det ser ut. Och vi människor är lika mycket djur och att försöka inordna alla handlingar i en mall är att skapa kategoriindelningar av allt.
Helheten är vi själva en del av, vilket är poängen. Det är smart uttänkt men möjligen ganska oförståeligt för en filosofiskt oinitierad publik. Programhäftet borde gett en liten vink om det.
I nästa verk: The sway of her hips bjuds vi på förtrollande vacker dans. Tre tjejer som försöker finna sin plats i tillvaron, tappar kontakten och där en bryter samman i gråtkaskader då hon känner sig utestängd från gemenskapen. Det är tre kroppar som möts, stöts och blöts för att i slutändan mötas. Men det tar sin tid att nå under själva ytan, under huden och in under lager av förträngda villfarelser. Allt detta finns inrymt i de fantastiska bilder som dessa unga dansare väcker till liv. Den flotta ljud och ljusdesignen
lyckas på ett skickligt sätt länka samman det hela.
Jord skall du åter varda av Marcos Morau alluderar på vår rädsla inför döden. Hur den kan bli panikartad och hur alla parter, de sörjande lika mycket som prästerna har samma känslor. Alla vill komma
därifrån. Efter att ha hängt upp vita gardiner runt en plats mitt på scenen släpar man in en tung pjäs som har formen av en altarstol. En vit krans ställs upp framför den och en till synes döende man i
prästkläder bärs in av sina kollegor. Motvilligt. För att få det hela att ta form anlitar man två rödakorssystrar som dyker fram med ett gevär för att få hela evenemanget att ske. Men allt verkar förgäves.
Paniken lägger sig över salongen samtidigt som Jordi Savalls ljuvligt vackra musik och sång av Montserrat Figueras El testament d´Amelia skänker den förlösande kraften.
”Death is something we shouldn`t fear because, while we are, death isn`t and when death is, we aren`t ” som vi kan läsa i programhäftet.
Ett utdrag ur en av Antonio Machados skrifter, som liksom koreografen är spansk.

Ann Jonsson

Fler Recensioner

Annonser