Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

Allt löser sig med ny livsstil!

2014-05-30

Fakta:

Namn: John
Koreografi: Llyod Newson
Ensemble: DV8
Plats: Dansens Hus, Stockholm 26-27/5
» http://www.dansenshus.se

Efter To Be Straight With You och Can We Talk About This står nu åter den engelska teatergruppen DV8 och sociologen Llyod Newson på Dansens Hus med ett nytt sociokulturellt och högpolitiskt verk: John.
Och precis som i de föregående verken ligger en mängd interjuver som grund för föreställningen. I detta fall 50 djupinterjuver med 50 medelålders män om ämnen som sex, kriminalitet och våld och precis som i de föregående verken har Lloyd Newsons assistent Hannes Ingolf en ledande roll. Här som innehavaren av huvudrollen John, en från barndomen utsatt och sen själv utsättande person. Via Ingolf och en ständigt roterande fast scenografi, får vi följa med från faderns misshandel av John och hans bror till hans mammas drogmissbruk och till slut in i brödernas egna. Ingolf agerar John via sig själv, sina igenkännande rörelsemönster och en ständig, ivrig pågående monolog, samtidigt som han går in i de roterande dörrarna och rummen utan slut. Detta skapar ett minikosmos av rastlöshet, villkorslöst sökande och stor hemsk tomhet. De första 20 minuterna av John är visuellt, koreografiskt och innehållsmässigt gastkramande. Ingolfs självklara rörelseschema via röst och rum väcker här, för mig, en ny form av scenisk gestaltning som gränsar mot filmen, konsten och föreläsningsvärlden samtidigt som den i sin utsatthet, ständigt tunnas ut och nästan försvinner bort.
Och här, i fängelsescenen då John till slut förlorat sin familj, sitt barn och sina ex antal olika kvinnor, kongenialt gestaltade av nerhissade galgar med klänningar på, kunde verket gått djupt, krävt svar, väckt frågor ännu inte ställda om hur vi blir de vi blir, vad som formar oss och gör oss till människor i en speciellt svår tid, fylld som den är av hungrig upplevelseegoism och sökande sorg. Istället vänder verket mot något helt annat: gaybastukulturen. I resterande 40 minuter får vi på alla möjliga sätt nu plötsligt bekanta oss med den subkultur som gaybastun utgör, med dess otaliga förgreningar till samhället i stort där makt, kön och droger lever sitt egna liv och det är inte förrän John dyker upp i bastun som kopplingen mellan de båda delarna av verket blir tydligt.
Där John tidigare snavat sig fram i tillvaron hittar han här, bland andra mer eller mindre utsatta, sökande, kärlekstörstande sexbrukare en möjlig tillflykt och, vilket slutet indikerar, en möjlig väg hem. Att Lloyd Newson många tidigare behandlat frågan om sexuell tillhörighet kontra klass, makt och kön märks inte här. Också den heta frågan om vad sexuell tillhörighet egentligen innebär i ett samhälle fullt av fördomar, tabun och kategoriseringar går, i alla fall mig helt förbi. John förvandlas till en karaktär, en docka i ett teatralt spel där gaybastun blir slutdestinationen på en resa som till slut aldrig verkar ha börjat. Och jag vill inte säga att jag förväntade mig mer av Newson och DV8, Ingolfs strålande insats till trots, än detta. Men oj vad platt det blev plötsligt, ja nästan genant!

Karl Svantesson

Fler Recensioner

Annonser