Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 20 september 2020

Hemliga samtal i Gorkijparken

2014-05-24

Fakta:

Namn: Gorkij park 2
Koreografi: Gunilla Heilborn
Författare: Gunilla Heilborn
Plats: Folkteatern, Göteborg
» http://www.festival.goteborg.se/2014/

Det har förvarnats om att årets Dans- och teaterfestival blir en snacksalig version. I och för sig har den nu 20-årsjubilerande festivalen alltid haft någon form av seminarie- och workshopdel med ambition att sätta ord på tendenser i det som visas på scenerna. Men i år är ordutbytet extra betonat och radien utökad. Många stora frågor omgärdar dagens scenkonst och festivalen ger ett tillfälle att lufta dem bland det samlade branschfolket. De internationella gästerna kan också bidra till att lyfta blicken från vår nationella situation. Associationsseminarier, brandtal och den inledande konferensen Utblick/Inblick är givna arenor.
Men snacket har också en tydlig roll i föreställningarna på programmet. Och då menar jag inte att taldramatiken – traditionella pjäser är länge sedan vi såg på festivalen – har återvänt. Nej, men orden, olika sorters tal och skrift, utgör bärande delar i den performanceliknande genremix som dominerar festivalutbudet. På dansens bekostnad.
Årets invigningsföreställning är Gunilla Heilborns Gorkij park 2, på Folkteatern. Den sätter trenden. Men redan Miguel Gutierrez, som tjuvstartade ett par timmar tidigare med Heavens what have I done på Atalante, visar vartåt det lutar.
Gutierrez slår sig omedelbart i slang med publiken. Han släntrar in från samma håll som vi. Bara den kraftiga sminkningen antyder att showen redan har börjat när han manar upp oss ur salongens fåtöljer och omplacerar oss på scengolvet. Hans svada är en metaståupp med tempo och vassa formuleringar, lika yvig som kontrollerad. I botten klingar allvarliga frågor; vad är det som konstnär han vill och vad gör han?
Efter Gutierrez färgstarka aptitretare känns Gunilla Heilborns Gorkij park 2 ovanligt sval. Invigningsvalet är en markering av det kontinuerliga arbete som festivalen vill bedriva. Heilborn hör till de konstnärer som får stöd för sitt projekt. Och även en större exponeringsyta genom att uppsättningen samproduceras inom det europeiska nätverket NXTSTP.
Redan under förra årets festival kunde vi ta del av arbetsprocessen. Koreografen hörde till de konstnärer som presenterade en samling idéer, bilder och inspirerande platser. Nu har det blivit en föreställning.
Gunilla Heilborn har under åren rört sig alltmer från renodlad koreografi via filmen till en slags blandade iscensättningar av stämningar. I Gorkij park 2 hämtar hon en del av sitt material från thrillerfilmen Gorky park från 1983. Det är lika bärande som oviktigt. Ingen behöver ha sett filmen, ingen minns den ändå. Bara fragment associerar. På scenen hänger en skylt med en pil och text på ryska. Annars talas det om vinter, Moskva, ett par skridskor som försvunnit, en park och ett museum, båda med Gorkijs namn. Ödsligheten är lika mycket hämtad från en övergiven gruvstad på Svalbard.
Katarina Wiklunds scenografi är en starkt stiliserad pastell med raka linjer och mycket luft. Park eller museum? Nja, mest projektionsyta för diffusa stämningar. Kostymerna ger en sagoaktig känsla, helt apart från dansarnas kommentarer om dem.
Heilborns egen röst på band – det låter som en högtalare från förr – informerar, delvis i dialog med Henrik Vikman på scenen, om filmen. En stillsamt instruktiv inledning. Allt fortsätter i samma dämpade tempo. Aktörerna dyker upp och försvinner, små scener uppstår och klingar av. Det är glest och absurt, men ändå drivet av någon märklig sorts logik.
Att dialogerna för framåt är för mycket sagt, men det är orden som skapar det lilla driv som finns. Här är mycket mera text än dans, bara vid ett par benådade tillfällen uppstår små subtila turer. De tar slut lika diskret som de börjat.
Annars är det riktningar och positioner som skapar kontakt och avstånd. Kommunikationen mellan figurerna är tunn som sytråd, men det måtte vara Björntråd från min barndom, för samtidigt är den stark.
Dansarna är väl införstådda i Gunilla Heilborns stämningsvärld, de har varit med förr och bidrar här till både text och koreografi. Kristiina Viiala är självlysande i sin precision, en fysisk inkarnation av det outgrundliga. I Johan Thelander framträder motsägelsen av det konkreta och abstrakt sublima medan Henrik Vikman underbart förenar vardaglig vilsenhet med förhöjd förhoppning. Salka Ardal Rosengren har den svåra uppgiften att vara närvarande frånvarande. De bär det som finns att bära, inte minst livets tafatta komik. Den här gången rensar Gunilla Heilborn hårt. Visst ser jag spelet om gapet mellan det konkreta, påtagliga och de bilder, visioner som där kan rymmas. Men Gorkij park 2 lämnar mig med det ogripbara, skärvorna som blir kvar när minnet bleknar eller vi aldrig tagit del av en helhet.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 16 maj 2014.

Lis Hellström Sveningson

Fler Recensioner

Annonser