Festivalkrönika från Göteborg

Det händer att jag som kritiker blir misstänkt för att vara blasé. Att själva mängden föreställningar jag tar del av skulle förorsaka en mättnad som hindrar nya intryck att nå in. En sådan förstoppning borde i så fall ligga hotande nära under en festival. Men faktum är att jag under den gångna Dans- och teaterfestivalen i Göteborg har träffat flera besökare som är betydligt mer oberörda och besvikna än jag.
En festival bör fungera både som myller och magnet. Myllret är rikedomen av uttryck, medan magneten samlar ett specifikt intresse. Årets magnet är den politiska aktualiteten, men den återspeglas inte i föreställningarnas konstnärliga nivå. Huvudnumret, Krétakörs The Party (se GP 19/5), motsvarade långt ifrån förväntningarna. Tiago Rodrigues lek med textcensur i den tidigare diktaturens Portugal, Three fingers below the knee, hittade inget fäste i vår svenska diskussion. Bara tjôt och illustrerande kladd på kvinnokroppen.
Inte ens Alain Platel och Les Ballet C de la B når ända fram. Tauerbachs skildring av människor i samhällets utkant blir ett ovanligt distanserat betraktande av åthävor bland trasor och lump.
Då gör enskilda öden mer intryck. Mest gripande är Raimund Hoghe i I remember Göteborg. En ensam konstnär som mättar scenen med små men precisa uttryck, en underbar bekräftelse av att less is more. I en liknade anda, men med helt andra medel, låter Rahib Mroués Riding on a cloud en enskild människa skapa ett historiskt avtryck.
20 år är en ansenlig tid. I Dans- och teaterfestivalens utbud har vi kunnat följa scenkonstens utveckling. Inte minst hur genrerna har flutit samman. Idag kan allt innehålla det mesta. Att välja i utbudet blir mera av chansning för den som har specifika preferenser.
Krympande resurser har också påverkat programmet. Det är några år sedan vi såg de braskande, formmässigt yviga uppsättningarna som gav eko i halva stan. I ekonomiska snåltider är samproduktioner en utväg, de är närmast legio för de flesta festivaler. För Göteborgs del innebär det att delta i den europeiska rotationen av utvalda uppsättningar. Publiken får se det som visas på många andra ställen. Att behålla en egen profil blir en delikat balansakt.
Grundtanken med Dans- och teaterfestivalen är att ge publiken och de lokala scenkonstutövarna konstnärlig stimulans genom möten med internationell scenkonst av högsta kvalitet. Den kvardröjande frågan efter årets festival är om den verkligen fyller det syftet idag. Kanske är den bästa jubileumspresenten en paus för andhämtning och reflektion. En festival som tappat luften ger knappast något konstnärligt lyft.

Lis Hellström Sveningson

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 21 maj 2014

Fler Nyheter