Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 30 september 2020

Opera och cirkus i samklang

2014-05-21

Fakta:

Namn: Rigoletto
Regissör: Robert Carsen
Plats: La Monnaie, Bruxelles
» http://www.lamonnaie.be/

Framför scenen hänger en röd ridå, runtom denna lyser röda lampor som om en cirkusföreställning skulle börja. I salongen väntar alla med spänning på Verdis opera Rigoletto i regi av den kanadensiske regissören Robert Carsen, känd som en av vår tids mest tongivande scenkonstnärer. Alla väntar vi.
Dirigenten framför orkesterdiket på ett tecken att sätta igång medan vi i publiken förväntansfullt stirrar på det röda scenförhänget. Plötsligt lyfts detta upp och en clown dyker fram med en ledlös vit skumgummidocka i form av en kvinna. Slänger och jonglerar runt med den innan scenförhänget sakta dras upp.
Det är alias Rigoletto, Hertigen av Mantuas egen narr anställd för att roa. Med sin grimaserande mask framför ansiktet och lika oformlig i sina rörelser som klädedräkten visar han med en gest oss in i cirkusen. En halv amfiteater med röda svajande tält i bakgrunden och gängse estrader med träbänkar. Förväntansfullt nedsjunkna i våra röda plyschfåtöljer utgör vi den andra halvan av amfiteatern.
Samtidigt som musiken sätter igång fylls estraderna av hertigens inbjudna gäster. Andra hertigar och hertiginnor, cirkuspresentatörer i röda uniformer, hillebardiärer och diverse cirkusaktörer, dansare, akrobater av olika slag. Rigolo är en form av gammal italiensk dans, därav operans namn.
Dansinslagen genomkorsar hela uppsättningen. Medan några dansar hip hop så kastar sig andra runt i kullbytter över scenrummet i väntan på att Hertigen av Mantua skall anlända. Man dansar långdanser, gigoter och som sagt rigolo. Eftersom verkets musikalitet öppnar för ett scenrum i ständig förvandling passar dansinslagen som handen i handsken medan det däremot ställer extra stora krav på sångsolisterna. Inte minst på Gilda huvudrollsinnehavaren som är Rigolettos dotter. Som trapetsartist utför hon sina romantiskt klingande arier hängande högt uppe, inte utan en lätt skakad min. En mezzosopran på trapets fick oss alla att hålla andan extra. Några av scenbilderna känns som hämtade från Cirque du Soleil.
Estraderna befolkas av hertigar och hertiginnor, lättklädda i moderna genomskinliga, försilvrade kläder, skyhöga klackar som de staplar runt på och förför varandra tills de kläds av in på bara skinnet. Som mänskliga narrar som tappat alla sina moraliska band. Den enda som fått en neutral klädsel är Gilda. Hon bär en vit lång klädnad. Vit och renhjärtad som Rigoletto sjunger om men samtidigt helt under hans kommando.
Carsen har här velat ta fram det absurda i denna situation genom att visa hur Rigoletto hela tiden hjälper hertigarna och hertiginnorna att para sig på det vildaste sätt samtidigt hindrar sin egen dotter från att leva ut sitt eget liv. Mest tillbringar hon tiden instängd i en cirkusvagn.Tills hon förförs av Hertigen av Mantua själv. Han klädd i slitna jeans och svart skinnjacka bärande på en sliten ryggsäck och utgör sig för att vara poet.
Att hennes dagar är räknade, som alla Verdis hjältinnor, väckte skandal på sin tid. För att hämnas på sin far väljer hon själv att gå i döden för en annan av hertigens älskarinnor. Rigoletto en narr som hela tiden påminner oss om människans fåfänga och nöjenas tomhet men som i slutändan själv blir den som råkar värst ut.

Ann Jonsson

Fler Recensioner

Annonser