Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

Förd bakom ljuset

2014-05-13

Fakta:

Namn: Latter i mørket (Skratt i mörkret)
Koreografi: Mette Ingvartsen
Regissör: Kirsten Dehlholm
Musik: Nils Frahm
Ensemble: Hotel Pro Forma
Plats: Republique, Köpenhamn
» http://republique.dk/

Thomas Mørk är dramats epicentrum i Hotel Pro Formas tolkning av Vladimir Nabokovs Latter i mørket (Skratt i mörkret).
Det är ett meningsfullt grepp att inledningsvis låta publiken till Hotel Pro Formas iscensättning av Vladimir Nabokovs grymma roman Skratt i Mörkret bokstavligen sitta i mörker och genom headsets höra hånfulla skratt viskningar och tissel och tassel. I och med detta känner man inte bara in föreställningens titel, men är var och en för sig i likhet med den blinda huvudpersonen Albinus instängd i mörkrets ensamma labyrintiska och farliga rum.
Föreställningen som Hotel Pro Forma på en och samma gång kallar för ett iscensatt hörspel och konsert, handlar om den rika Albinus, som bländas och lämnar sin fru för att istället ägna sig åt en ung älskarinna, Margot. I en bilolycka förlorar Albinus synen och blir därefter förd bakom ljuset av den beräknande Margot och den cyniske vännen Rex, som även är Margots älskare. Det rätt så banala dramat om begär, avund, bedrägeri och vanmakt, som Mogens Rukov i sitt manuskript har bantat ner ända in till skelettet, leder i likhet med i romanen till dödlig utgång för Albinus.
Bara föreställningens första akt, som börjar med bilolyckan, föregår i mörker. Redan här är det Thomas Mørk, i rollen som Albinus, som med sin klangfulla stämma bär dramat. Däremot saknar Margot alias den unga Clara Fasting Prebensen resonans och glöd i rösten och lever därmed inte upp till Albinus upprepade påstående om att: ”Margots röst är som ren musik”.
När lyset tänds i andra akten, och historien nu framställs i sin helhet från början till slut är det även Thomas Mørk som den till en början seende och senare blinde Albinus, som gör starkast intryck på scenen, medan Margot i Kirsten Dehlholms regi och Mette Ingvartsens koreografi saknar Lolita-flickans förföriska sensualism.
I det kyliga, nästan maskinella scenrummet, där någon eller något hela tiden är i rörelse, och stora runda speglar skapar synvillor och understryker föreställningens budskap om sinnenas behag, dyker även den demoniska Rex upp gestaltad av Johannes Lilleøre och drar i spelets intriganta trådar. Iförd Henrik Vibskovs designerskor med sulor av klossar, har alla tre medverkande både ett lite svävande och feminint drag i det distanserade spelet, medan den tyska tonsättaren och keyboardspelaren Nils Frahm live på scenen sätter stämning och skräck i dramat.
Men den tredje akten med Nils Frahms minimalistiska och eftertänksamma pianospel fungerar varken formmässigt eller dramatiskt, utan blir ett överflödigt appendix till den lite alltför segdragna föreställningen, som bara stundtals fängslar med sina sinnliga ljudbilder.

Spelas på Republique i Köpenhamn till och med 24 maj.

Fler Recensioner

Annonser