Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 20 september 2020

Alla substansers substans i ständigt överflöd

2014-05-09

Fakta:

Namn: La Substance, but in English
Koreografi: Av och med Aron Blom, Linda Blomqvist, Ludvig Daae, Yoann Durant, Emma Kim Hagdahl, Sandra Lolax, Linnea Martinsson, Pontus Pettersson, Mårten Spångberg, Rebecka Stillman, Hanna Strandberg, Marika Troili.
Regissör: Mårten Spångberg
Plats: Moderna Museet, Stockholm, 3 maj
» http://www.modernamuseet.se/sv/Stockholm/Program/La-Substance-but-in-English/Marten-Spangberg-om-La-Substance-but-in-English/

Mårten Spångberg visar sitt fyra timmar långa performanceverk La Substance, but in English på Moderna Museet.
La Substance, but in English hade urpremiär på MoMA PS1 i Queens, New York, i januari 2014.
Verket kan ses som en serie flyktiga tableauxer som uppstår och löses upp i ett flytande tillstånd av en slags performativitet. Just frågan kring performativitet, och om det performativa kan kringgås, och dansen bara hända utan att ingå i ett uppvisande är en av frågeställningarna som verket tar sig an.
Dansarna rör sig långsamt över scenen, de är dead-pan (uttryckslöst ironiskt), deras rörelser är i slo-mo, och de håller en stringens. Scenen är fylld av ett överflöd av saker och luften är mättad av en söt, påträngande doft. Verket är till bristningsgränsen fyllt av referenser och markörer, till samtiden, den just passerade samtiden och dess re-cycling. Där finns dans, ibland idén om dans, och utförandet av dansens gester.
Dansarna rör sig inte över ‘substanserna’ på scenen, de tar sig an dem och hela tiden återkommer de till att kleta in sig eller måla på sig själva och varandra. Vad signifierar kladdet, är det ett metaforiskt synliggörande, ett samhällets kladd, eller är det överskridandets akt, den fysiska känslan av att hantera slime och att måla på sig, som lockar.
Jag älskar när två dansare ålar runt i hårgelé ut stora färgglada burkar och släpper shoppingpåsar med Paris Hilton-handrörelser. Dansarnas kläder som de ständigt, med stor långsamhet, byter vittnar också om överflödet, de bär lager på lager, ofta i omvänd ordning. Till exempel imponeras jag av boxertrosor med vanliga trosor över och ytterst ett par stringtrosor under ett par klänningar. Eller shorts utanpå byxorna förstås. Ibland är det sexigt, hela tiden finns någon sorts frihet närvarande.
Efter två timmar känner jag att jag fått nog, efter ytterligare en stund är jag utmattad av den oavbrutna visuella stimulin och musikens radiopopdängor och raphittar som lyfter över sig själva med den live-sång som framförs i rummet, allt därtill förstärkt av lukten i rummet. Ibland synes dansarna själva så dränerade på energi att de rör sig som zombier. Överflödet är för mycket, oavlåtligt, och just precis som kommersiell populärkultur, fast ändå inte. Dansarnas stringens löses gradvis upp, deras kroppar släpper lös, till synes händer dansen mer än framförs. De skrattar, dansglada rör de sig, och allt ser ganska ofokuserat ut. En stor del av verket karaktäriseras av väntan, en väntan som dansarna fotograferar och som de ljudsätter med drickaburkar som öppnas. Kanske är det i väntan det eviga uppstår, det som påverkar sinnet.

Malin Ståhl

Fler Recensioner

Annonser