En enda stor kropp i rörelse

I början av Plateau Effect står dansarna liksom insvepta i den grandiosa ridåns skuggor och veck vid kanten av scenen på Dansstationen i Malmö. Med små rörelser och ansatser försöker de bli fria från den konstruktion som fört dem samman med det tunga tyget eller ridån, steg för steg, ton för ton i diskret sång. I nästa scen har ridån fallit ner till ett stort tyg på scengolvet, bakom finns en vägg som liknar Berlinmuren, den som delade staden och världen i Öst och Väst. Snart händer det nya saker med detta gigantisk stycke tyg, som förändras, tillsammans med dansarna.
Tygets centrala roll och utformning får mig att tänka på en annan föreställning nära Dansstationen, Shakespeares En midsommarnattsdröm på Malmö Stadsteaters scen Hipp, där tyska regissören Anna Bergman (”das Fräuleinwunder” enligt tysk media) skapat en dekonstruktion som i mina ögon mest ser ut som en dramatiskt spektakulär performance än en klassisk teaterföreställning. På scenen stora sjok av plast, som nyss var gigantiska bollar eller kuddar, med någon inuti, någon utanför, gjorda för att skilja skådespelarnas rollkaraktärer från varandra. Denna plast som gång på gång blir till tygliknande sjok som ockuperar scenen.
Skillnaden mellan det som sker på Hipp och Dansstationen är att i Plateau Effect blir det gigantiska tyget en sammanbindande kraft, ett levande väsen, ett element som dansarna utvecklas och rör sig tillsammans med.
Efter första scenens ljusdunkel och tyget som ridå skiljer teaterscen och salong, blir nästa steg där det stora ljusa tyget viks, rullas ihop, blir till två parallella sinnesstämningar eller världar där dansarna hamnar på den ena eller andra sidan, pendlande mellan mjuk långsam slow motion och ryckig rörelserytmik. En höjdpunkt når man i scen tre, där det kraftfulla tyget blir ett först motsträvigt, sedan muskulöst gigantiskt segel, som bemästrar storm på en (osynlig) stor segelbåt. Det livfullt dramatiska understryks av ljuddesign och scenografi, med dansarna hela tiden på språng runt seglet, dess turneringar i väder och vind, ljus och mörker, blinkande små lyktor, alarmerande signaler, snabba kast. Dansarna rör sig runt med flygande rörelser, imponerande springande fötter, starka effektiva rörelser. Det blir ett allkonstverk, en enda stor kropp i ständig rörelse, sammanhållningens anatomi, gemenskapens styrka, poesins flygande kraft som skapar en energi som aldrig tar slut. Den som ständigt förnyar sig och får hela Dansstationen att vibrera i takt med David Kiers ljuddesign, Minna Tiikkainens strikt bländande ljusdesign, i Jefta van Dinthers gränsöverskridande koreografi med mångfacetterad undertext.

Ingela Brovik