Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 25 september 2020

Livet i en telefonkiosk

2014-04-29

Fakta:

Namn: Pandora 88
Regissör: Andrew Dawson
Musik: Matthias Herrmann
Ensemble: Wolfgang Hoffmann och Sven Till
Plats: Baltoppen i Ballerup, Köpenhamn
» http://www.baltoppen.dk

Kulturhuset Baltoppen har i sin mini-performancefestival, Berlin@BaltoppenLIVE, inte sparat den bästa föreställningen till slutet. Tvärtemot är den tredje och sista föreställningen Pandora 88 festivalens svagaste verk.
Två medelålders mäns liv som utvecklas på en yta av 1,5 m2 – antingen det handlar om en duschkabin eller en telefonkiosk. De befinner sig alltså i ett absurt rum, som skulle kunna vara skapat av Samuel Beckett. Det snäva scenrummet är förmodligen inte tänkt att symbolisera det gamla DDR eller en manlig medelålderskris eller något annat, som hämmas eller undertrycker existensen. Rummet är snarare ett uttryck för ett livsvillkår. Så här är det bara.
Men hur får man då tiden att gå under detta absurda förhållande? Det är svårt att leka kurragömma på så lite plats, men de två herrarna prövar helt optimistiskt på att göra det. De leker gissningslekar om vad de ömsevis föreställer. De försöker på det hela taget på att hålla modet uppe och fortsätter att hoppas på något, så som myten om Pandoras ask handlar om. Men det är klart, att de går varandra lite på nerverna under sådana trängda förhållanden och de retar sig på och irriterar varandra. Men de två aktörerna irriterar dessvärre också undertecknad. Jag blir genead över att varken i deras mimik, gestik, dans eller språk är framfört med någon större skärpa. De har ingen bra timing. Det är som om de två aktörerna bara har brainstormat över vad som skulle kunna föregå på en så liten plats och sen tagit med hela alltet i en lång rad utan att ens behärska det de har funderat ut. När de agerar viktlösa astronauter, saknas den svävande danstekniken. Den tyska texten har de översatt till engelska utan att behärska engelska på det sätt som fungerar och övertygar sceniskt. I en kort passage, där de talar tyska, är däremot timingen perfekt, och man fattar vad de säger. De borde absolut ha behållit sin tyska, som de är hemtama med i föreställningen Id´n med det minimala rummet är heller inte så dum, den är faktiskt riktigt bra. Det visade den tyske multikonstnären Tobias Wegner under förra säsongen på Baltoppen, när han befann sig i ett litet rum, där tyngdkraften inte var som den brukar. I den poetiske föreställningen Leo visade Tobias Wegner, hur en historia om isolering och fastlåsta lägen kan berättas på ett finurligt vis. I jämförelse med Leo är Pandora 88 bara som en blek och föga genomarbetad föreställning.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser