Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 01 december 2020

Intim närhet i urtida dunkel

2014-04-29

Fakta:

Namn: Svart.Blå
Koreografi: Örjan Andersson
Musik: Hans Appelqvist
Ensemble: Skånes Dansteaters dansare Hazuki Kojima, David Norsworthy och Patrick Bragdell
Plats: Slottegymnasiets aula, Ljusdal 25.4.2014

Det finns ingen konstart som är så närgången, så intim och så påträngande som dans. När den fungerar som den ska. Och det gör den i Örjan Anderssons Svart.Blå.
Den glest besökta föreställningen i Ljusdal var starkt berörande. Koreografin är befriande abstrakt, obegriplig och icke föreställande, med ett innehåll som berör människans grundförutsättningar. Örjan Andersson sägs ha inspirerats av 30 000 år gamla grottmålningar i Sydfrankrike där målaren satt sin hand mot väggen och sprutat på svart eller blå färg så att ett avtryck av handens konturer bildats mot grottans vägg.
Hazuki Kojima gör starkt intryck med sin något buttra, djupt koncentrerade framtoning. Föreställningen inleds med att hon är ensam i en scenbild som är avskuren på snedden. Den övre delen befinner sig i mörker medan Hazuki Kojima, iförd glittrande granitgrå dräkt, rör sig i den ljusare delen, som i en grotta med snett tak. Under tiden talar en mansröst på engelska om begär, kärlek, identitet.
Valet av engelska är min enda invändning, det är en klassmarkör som stänger ute delar av en möjlig publik.
Enligt programbladet tar Örjan Andersson ”fatt i vår upplevelse av tiden, den som inte kan mätas i minuter och sekunder och som kan vara både flyktig och statisk. De tre dansarna modellerar tiden och gör en stund.”
Verket är indelat i ett antal scener som löser av varandra i oändliga förändringar och variationer. Varje scen innehåller mörker, tystnad, ljud/musik, ljus och dansare som gör en ”stund”.
Rörelsespråket är sökande och utforskande, men det dansas också mer konventionellt i en sekvens där dansarna utför en kraftfull ensemble till rytmiska munljud.
På något vis uppfinner de sig själva. David Norsworthy tar ett galoppsteg, slår foten mot vaden, tjuter till och hoppar iväg ackompanjerad av blåsljud. Sedan drar han ner sina långbyxor, dansar runt med byxorna runt benen och försvinner ut. En ensam hand lyser vit mot det svarta.
Kollektivet Sutodas ljussättning och scenografi spelar en egen, medskapande roll. Ett fyrkantigt ljusrum i blått med två dansare återkommer. I en annan scen med två dansare lyser mannen på kvinnan och hon rör sig i ljusstrålen, som i älvdans.
Också musik och ljud är integrerade i föreställningen. Här finns allt: havsljud, kastanjetter, slag, rytmisk musik, symfoniska tongångar. Ibland skapas ljudet av dansarna själva som när David Norsworthy gör ljud med fötterna.
Verket avslutas med ett triangeldrama där dansarna bygger pyramider av varandra för att sedan försvinna ut i skuggorna.

 

Karin Kämsby  

Fler Recensioner

Annonser