Till kärlekens lov

Till slut är allt stilla, alla svanar i jämlikt svart. Allt är enkelt och avklarnat. Alla får vara sig själva och så nära den de vill. Dada Masilo från Sydafrika gör ännu en tolkning av Svansjön, den klassiska balettens emblem, och använder svanflocken som en metafor för ett mänskligt kollektiv, lika snar att omsluta som att stöta bort.
När Mats Ek skapade sin version 1987 av Svansjön med androgyna svanar som skälvde av lust, var det en polemik mot balettens förfining och omförmåga att tala om erotik och längtan fylld av åtrå. Efter honom har en lång rad svansjöar nytolkat den folksaga som är dess urberättelse, så finurligt och magnifikt draperad i Tjajkovskijs musik: enbart svarta svanar, gaysvanar, street-svanar och i helgen plaskar svanar i riktigt vatten på operan i Oslo i ny koreografi av Alexander Ekman.
Dada Masilos Swan Lake är en enda ljuvlighet som dansar omkring i Tjajkovskijs musik, skarvar med Saint-Saëns döende svan och toppar med Arvo Pärts stilla eftertanke. Tretton dansare smälter samman balett och afrikansk dans till världsdans, lika lätt att älska som hjärtslag från någon som är dig nära.
Berättelsen är obesvärat nerkokad från sagan där Siegfried, sagans prins, måste välja en gemål men väljer dröm och längtan, en svan. Här råder nuet och Siegfrieds föräldrar beordrar honom att gifta sig med svanen Odette. Vacker och fin, men Siegfried har sett en manlig svan, lätt, stark, ljuv – och kan inte tänka sig någon annan.
Enkelt och komplicerat, så vackert. Och så grymt. Det västerländska arvet filtreras genom det afrikanska, och blir ett både nytt och urtida urmänskligt sätt att svara på dagens afrikanska homofobi. Dansens språk är som en fest men talar allvar om kärlekens kraft. Tyllkjolarna vickar på kollektivets rumpor, afrikansk swing möter klassiska sjögräsarmar, stadiga fotsulor stampar och klassiska vrister sträcks. Allt hör ihop. Alla hör ihop.

Recensionen är tidigare publicerad den 24 april i Expressen.

Margareta Sörenson