Berlinsk performance i Ballerup

Scenen är som kulisserna i Lars von Triers film Dogville och Manderlay, där den experimenterande regissören ersätter verklighetstrogna kulisser med enkla kritstreck på golvet i en filmstudio. I föreställningen Tangram är strecken bara ersatta av vita bollar, som ligger likt streckade linjer på det svarta scengolvet och åtskiljer ballerinan Cristiana Casadio och jonglören Stefan Sing från varandra. Men de två olika konstnärerna som uttrycker sig genom respektive dans och akrobatisk hantering av bollar får trots den imaginära muren ändå kontakt med varandra. Den ömsesidiga attraktionskraften bryter ner hindren och de blir omväxlande attraherade och tar avstånd från varandra. Detta timslånga performance blir på så sätt även en illustration av ett parförhållandes berg- och dalbana och om ordlös kommunikation och dess missförstånd.
Det är underhållande när Stefan Sings jonglering med bollarna verkar till synes mekaniskt på Cristiana Casadio. När han kastar upp bollarna i luften, hoppar hon automatisk upp och ner, när han kastar omkring bollarna, snor hon runt om sig själv, och när han dribblar med bollarna, får hon skakande spasmer i samma hektiska rytm som hans dribbelrörelser. Hon speglar honom och denna spegelbild är en symbol för den starka attraktionskraft, som råder mellan de två människorna. Det är också skojigt att se hur Cristiana Casadio agerar trasdocka och marionettdocka i Stefan Sings armar och låter sig styras, så att han tror, att han har kontroll över henne. Men plötsligt stannar hon upp mitt i det hela, hon är ingen Coppelia, som han kan fjärstyra. I verkligheten är det hon, som har haft kontroll över det hela och lekt med hans ego.
Idén bakom Tangram med bollar som fokus och scenografi är innovativ, fin och spännande, men det är som om det inte riktigt räcker till för en hel föreställning. Av och till blir det en aning småtråkigt att se hur det kastas, sparkas och dribblas med vita bollar trots den ekvilibristiska behärskningen av den urgamla jongleringskonsten. En mer spännande ljussättning, färgade bollar för att understryka stämningar eller andra sätt att jonglera och dansa skulle ha kunnat skapa en viss variation i den enformiga föreställningen. På samma sätt som det blir en smula enformigt att se Lars von Triers kulisselösa film, där skådespelarna hela tiden öppnar och stänger osynliga dörrar.
Förestillingen Tangram är en del av performancefestivalen berlin@baltoppenLIVE, och som namnet anger, äger den rum på kulturhuset Baltoppen i den köpenhamnska förorten Ballerup. Festivalens tre föreställningar , som alla spelas under vecka 17, kommer från nycirkusteaternt Chamäleon, som ligger i Hackesche Höfe i Berlin Mitte. En teater som kreativt överskrider gränserna mellan dans, nycirkus och fysisk teater.

Torben Kastrup