Kroppen som idéernas spelplats

En timme tar det. Fantastisk dans och samtidigt en åskådlig, intressant och till diskussion och eftertanke inbjudande föreläsning i postkoloniala dilemman. Ganska glest i salongen, igen, under Afrikansk april – synd på så rara och globalt rullande ärtor.
Panaibra Gabriel Canda använder sig själv och framför allt sin kropp som demonstrationsyta. I talade partier förtydligar han hur olika traditioner och politiska epoker styr hans kropp och hans kroppsspråk. Moçambique var i fyra hundra år en portugisiskt koloni, sedan självständig nation med kommunistiskt styre, från 90-talet en demokrati. Här bor 25 miljoner människor, hälften analfabeter. Panaibra Gabriel Canda har fyra syskon och två ben, fem fingrar, han räknar och radar upp fakta – är han afrikan, portugis, Maputo-bo eller vad? Vad mest?
Men viktigast i föreställningen är dansen och dansandet. Fotsulorna är mänsklighetens äldsta musikinstrument; här smäller de mot golvet i de mest ljuvligt, intrikata och ekvilibristiska rytmstrukturer. Afrika, tänker jag, fast indisk dans också. Strax förvandlas de stränga sulorna till fjäderlätta mjuka bärare av en kropp i flykt. För att nästa stund dansa elegant till en fado.
Vid sin sida har Canda, koreografen och dansaren, Jorge Domingos som kan få en elgitarr att låta som stora orgeln i en katedral. Det är bara dessa två personer på scenen, några mikrofoner, översättning av porugisiskan på väggen i fonden. Det är allt och det är ALLT. Som om jordsnurrarna vinglar till lite av ett par raska fötter, en klipsk tanke och fantasin att låta kroppen bli idéernas spelplats.

Publicerat i Expressen Kulturen Scenbloggen 8 april

Margareta Sörensson