Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 30 september 2020

Publiken skapar verket

2014-04-09

Fakta:

Namn: Exercise for choreography of attention ‘point of no return’ och Recollections
Koreografi: Dalija Aćin Thelander
Plats: Weld, Stockholm
» http://www.weld.se

Dalija Aćin Thelander är en serbisk-svensk koreograf som visar två nya verk på Weld. Hon arbetar bland annat med koreografi som utökad praktik genom att sätta fokus på publiken och dess deltagande. Exercise for choreography of attention ‘point of no return’ och Recollections är verk som framförs av publiken.
I Exercise for choreography of attention ‘point of no return’ är publiken placerade på stolar två och två vända mot varandra. Innan verket börjar ges en instruktion, det finns en bok att läsa, hälften så många böcker som deltagare. När man läst klart får någon utan bok börja läsa. Man läser så länge man vill och först när alla är färdiga får publiken lämna verket. Stämningen är ganska allvarlig, lite spänd. Jag läser, boken är en koreografisk process mellan koreografen, den grafiska designern, illustratören och till sist publiken som får omsätta den i ‘live action’ genom att läsa och se andra läsa. I boken pågår en historia om en flicka och en varg, Orwells Djurfarmen hälsar på, det ges några instruktioner till läsaren och så finns en redovisning av dialogen mellan koreografen och den grafiska designern. Bokens innehåll fångar mig inte, men boken fungerar som en katalysator för närvaron i rummet. Eftersom det är vår uppgift att läsa boken läser jag noga, tar tid så att jag kan lyssna på hur de andra prasslar med sidorna, hur någon mumlar lite när han läser. Jag uppmärksammar mig själv i strålkastarljuset på ett intressant sätt, och upplever att jag ger mig själv en närvaro. När jag är klar med boken är det, i motsats till min partners förväntan, bara väntan när den andra personen ska läsa boken. Jag försöker studera de andra. Endast två av deltagarna tar sig för att byta platser. Mot slutet finns det ingen ro i gruppen att vänta in en avslutning, deltagarna börjar fnissa och det är slut. Redan när vi står kvar i strålkastarljuset bland stolarna börjar vi tala om annat. Jag hade gärna gått ut lika högtidligt som vi kom in och gett verket en riktig avslutning.

I Recollections får alla i publiken ett par hörlurar, det kommer att finnas mp3-spelare utplacerade på golvet i scenrummet, några av dem fästa vid golvet. Scenrummet innehåller belysning, en bänk att sitta på, ett manuskript utlagt på golvet, ett bord med en anteckningsbok med Aćin Thelanders anteckningar inför verket, två högtalare placerade vända mot varandra med ett mellanrum lagom för en person. På golvet finns också tejpbitar som markerar platser där kroppar kan lägga sig, det finns pilar för några riktningar att röra sig i, kryss att stanna eller mötas på. Publiken som består av nästan tjugo personer ska här, genom att lyssna på de lästa texterna på mp3-spelarna, skapa sina egna performances. Texterna handlar om rörelse, inre rörelse, rörelse mellan människor och i rum, de handlar om det ouppnådda, misslyckandet. Jag kan inte koppla an till texterna, jag hör en ung människa, en ung kvinna, kanske fortfarande liten flicka, och hennes sökande. På högtalarna spelar Tian Rotteveels ljudkonstverk och det är vackert att stå där mellan högtalarna och lyssna och betrakta scenrummet och det pågående verket. Stämningen i rummet är först orolig, publiken rör sig runt, lite rastlöst, sedan breder ett lugn ut sig, några ligger ner, många sitter längs väggarna. Några provar att ligga inom kroppsmarkeringarna och lyssna på musiken i de stationära spelarna. Två tjejer delar hörlurar samtidigt som de läser i anteckningsboken. Ljusdesignen lever sitt eget liv, försänker mig i min egen upplevelse, rycker ut mig och bryter loss stämningen. Belysningen på manuskriptet och skrivbordet tänds och släcks också och mitt navigerande i rummet villkoras av ljusets förutbestämda design.
Senare blir publiken blir mera rörlig igen och går omkring, en ung kvinna skrattar högt åt det hon hör. Diskret börjar folk lämna rummet. Som en av de sista att lämna rummet gick jag efter ca två timmar.

Upplevelsen av de två verken lockar till jämförelse och sammanfattat bjöd Exercise for choreography of attention ‘point of no return’ på en spännande kollektiv upplevelse, och Recollections vände sig inåt mot min egen privata upplevelse.

Malin Ståhl

Fler Recensioner

Annonser