Minnets låsta dörrar

Pernille Gardes Lost Memories sätter på ett inkännande sätt fokus på förträngningar och hågkomster som förorsakas av trauman.
I Pernille Gardes nya föreställning Lost Memories, som just har haft premiär hamnar rätt i tiden, med tanke på att Danmarks Radio och många andra medier just nu fokuserar mycket på psykisk sjukdom och livskvalitet. Föreställningen handlar om möjligheterna att bearbeta traumatiska händelser och den kretsar kring ångest, stress och smärta och visar på livets mörka vägar mot erinring, erkännande och förnyat livsmod.
I rollen som den traumatiserede Hr. H är Bo Madvig med sitt långa, rufsiga hår expressiv och mycket övertygande, när han med avmätt blick och halvöppen mun som borttappad patient sitter vid ett bord och ska fylla i en enkät medan han krampaktigt vrider sina händer och bankar sig i huvudet för att väcka minnen till liv. När hans tillvaro vänds upp och ner visar det sig att han är vig och akrobatisk, eller när han danser runt och visar på livet som en absurd fest.
Effektiv er Signe Kroghs scenografi med fem rörliga dörrar, som först är låsta, men så småningom öppnar sig för Hr. H:s förträngda upplevelser, och via dessa kommer också föreställningens övriga tre medverkande i olika roller som både sjukhuspersonal, medpatienter, minnen, mardrömmar och drömmar.
Som väl fungerande symboler för befriade känslor ger sig dansarna hän som fåglar i olika sekvenser. I en fin fågelliknande parningsdans sitter den lilla vige Sherwin Reyes på Bo Madvigs rygg. Kristofer Krarup lyckas med tal och finurliga rörelser gestalta rollen som universums allestedes närvarande Akacia, som står för hopp, oskuld och odödlighet. Tiziana Fracchiolla är vacker och farlig som kvinnan, vars handlingar visar sig vara orsaken till Hr. H:s trauman.
Både traumans och minnens olika rum rum har tidigare varit teman i Pernille Gardes lite för klichéartade föreställningar som Stilhedens Symfoni (2010) och Om brødre (2008). Helt utan klichéer är koreografin i Lost Memories heller inte, bl.a. när ångesten drabbar. Men utan att vara direkt självbiografiskt känner man en helt annan seriositet, äkthet och närhet hos teamet i Lost Memories, där Tin Soheili och Niklas Schaks bildrika och stundtals skrämmande musik bildar en effektfull klangbotten för den som helhet lyckade föreställningen med Bo Madvig starkt i fokus.

Spelas på Københavns Musikteater, till och med 12 april.

Vibeke Wern