Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 22 september 2020

Evgenia Obraztsova dansar La Bayadère

2014-04-08

Fakta:

Namn: La Bayadère
Koreografi: Marius Petipa med vissa danser av Nikolaj Hübbe och Eva Draw
Musik: Ludwig Minkus
Ensemble: Den Kongelige Ballet och Evgenia Obraztsova
Plats: Det Kongelige Teater, Gammel Scene, Köpenhamn
» http://www.kglteater.dk

Den Kongelige Ballet har haft nypremiär på Marius Petipa och Ludwig Minkus baleyt La Bayadère, som kompaniet dansade för första gången hösten 2012, men att ha det på programmet kanske inte är så väl valt. Den ryska bravur-stilen ingår tyvärr inte i vad som kan kallas Den Kongelige Ballets spetskompetens, det utgör istället de narrativa baletterna, så som kompaniet bevisade på bästa sätt med den utmärkta uppsättningen av Kenneth MacMillans Manon.
Under den innevarande säsongen går det dock bättre för Den Kongelige Ballet med framförandet av La Bayadère, och under vissa kvällar får kompaniet experthjälp från Bolsjojbaletten som primaballerinan Evgenia Obraztsova kommer från och dansar partiet som tempeldansösen Nikija. Den ryska dansaren kommer med en orientalsk sensualitet, som om hon vore en äkta tempeldansös får en fjärran Orient. Men sitt blixtsnabba fotarbete kan man tro att hon var en ande från Aladdins lampe. Hon rör förföriskt och sensuellt höfterna och framför allt drar hon ut och sträcker ut sina rörelser till det yttersta, så att de blir extra graciösa och sensuella. Evgenia Obraztsova har just den där riktiga orientaliska känslan, som hennes danska kollegor saknar. Med en dansar som Evgenia Obraztsova i partiet som tempeldansösen Nikija, kommer det alltså lite österländsk glöd in i baletten, som för övrigt helt saknar orientalisk stämning, särskilt eftersom den är så gott som frånvarande i Ludwig Minkus musik. Det är Evgenia Obraztsovas övertygande tempeldansös som räddar baletten.
Den inte särskilt spännande historien har de båda regissörerna Nikolaj Hübbe och Eva Draw försökt göra mer angelägen genom att flytta handlingen till den brittiska kolonialtiden i Indien. Men särskilt psykologiskt förståelig blir dock historien inte, och därmed inte heller gripande. Vi åskådare varken förstår eller blir särskilt upprörda när Sir William Sibley (Solor i originalversionen) sviker sin älskade och istället väljer det trygga och arrangerade äktenskapet, vi bara avnjuter stegen. Richard Hudsons scenografi gör inte hela saken bättre. Hans fuxia-färgade och stenbesmyckade kostymer är fina, men hans enkla scenografi med koksgrå genombrutna spetsbågiga minaret-kolonner skapar ingen rigtig orientalisk stämning. Kolonnerna påminner mer om nordiska fyrtorn och sättet att använda dem i alla tre akterna blir tråkigt i längden – och inte minst dramaturgiskt obegripligt. Varför ser det likadant ut i den jordiska och den himmelska världen? Anders Polls ganska dunkla mjuka ljussättning är irriterande för att de flesta scener framstår som oskarpa, som att titta genom ett par smutsiga glasögon. Om La Bayadère ska förbli en del av repertoaren, behöver den en ny scenografi i en ny ljusdesign. Men det finns naturligtvis inte resurser till det, en tom scen i ensartat ljus skulle vara att föredra framför Richard Hudsons oinspirerande kulisser, som snarare förvirrar än gagnar uppsättningen.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser