Mötet med civilisationen

Som barn och ung i 1800-talets Tyskland var Kaspar Hauser inspärrad i ett litet mörkt rum och helt isolerad från omvärlden i 16 år, innan han blev utsläppt i samhället. Det är historien om denna mystiska pojke, med hämmade rörelser och nära nog utan språk möter civilisationen, som nu har inspirerat kompaniet Rapid Eye och den svensk-danske performern och jonglören Samuel Gustavsson till föreställningen Kaspar. En föreställning som är långt mindre jonglerande och nycirkuspräglad än Samuel Gustavssons tidigare verk och kanske bäst kan betecknas som en dansperformance.
Med på scenen är förutom Samuel Gustavsson också dansaren Tomomi Yamauchi samt Troels Hagen Findsen, som är utbildad clown och fysisk performer. Tre dejliga, mycket olika och personliga performers, som med improvisationsteknik har skapat föreställningen tillsammans med den ungerska koreografen Imre Vass, den franske scenografen Miguel Pelleterat, ljusdesignern Tobias Stål och textförfattaren Thomas Lihn.
Det är kollisionen mellan den icke civiliserade människan och samhället, som utgör föreställningens skärningspunkt. Inte minst fungerar starten fint med dansarnas abrupta, osäkra och skakigt nervösa rörelser, och här råder det en fin rytm och dynamik i såväl steg som ord.
Längre fram visar föreställningen på språkets och ordets makt att styra oss människor när en röst dirigerar de tre aktörernas rörelser runt i rummet och även ger anvisningar om hur de ska uppleva det hela. En sekvens, som dock först och främst påminner om postmodern dans från 1970-talet. I gengäld är en scen med Tomomi Yamauchi och Troels Hagen Findsen, där vi bevittnar hur Kaspar Hauser ska försöka lära sig skriva både stringent och skojig.
Kaspar Hausers tid som inspärrad i totalt mörker får vi uppleva i en kolsvart sekvens, där vi som publik enbart via ljud anar dansarnas rörelser, innan ljuset långsamt kommer tillbaka. En sekvens som blir för lång och även förefaller lite plötsligt påtänkt mitt i det timslånga verket.
På samma sätt som i Samuel Gustavssons och Rapid Eyes poetiska nycirkusföreställning Quiproquo från 2011 används mobila skärmar som ligger på golvet för att skapa avgränsade rum, men på ett mindre effektfullt sätt. Trots föreställningens många fina sekvenser med fina rörelsekvaliteter, mimik och tal av de skickliga aktörerna kan Kaspar som helhet inte mäta sig med Rapid Eyes’ tidigare föreställningar som Chord och Quiproquo.

Spelas på Dansehallerne till och med 5 april.

Vibeke Wern