Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 23 september 2020

I en värld av vitt

2014-03-20

Fakta:

Namn: Vit, Längd: 30 min
 (2,5-5 år)
Författare: Andy Manley
Regissör: Peter Engkvist
Musik: Ulf Eriksson
Ensemble: Skådespelare: Björn Ingi Hilmarsson & Daniel Söderlind, Jan Gouiedo 
Kostym: Lotta L Danfors 
Dekortillverkning: Lina Serning
Stickerska: Baura L Magnúsdóttir 
Ljus: Mats Ekberg

Plats: Teater Pero
» http://www.pero.se/index.php/forestallningar/vit-fran-2-ar

Nu spelas barnpjäsen Vit på Teater Pero igen. De två karaktärerna Rynkan och Bomull spelas av Björn Ingi Hilmarsson och Daniel Söderlind som ersatt Fredric Thurfjell i rollen som Bomull. Scenografen har skapat en vit värld, en rektangulär ö av vithet i scenrummet. Denna värld är fylld av fågelholkar, tält, pallar, tvättlina. Det är ett gytter av detaljer. Detta speglas även i skådespelarnas kostymer som utgörs av den sortens futuristiska undergångsestetik som använder lager på lager med stora fickor och blandade material. Det tar en stund innan jag upptäcker Rynkans ben som sticker ut ur tältet. Till glad muzak sitter Bomull och stickar på en liten mössa. När Rynkan vaknar etablerar skådespelarna snabbt en tillvaro fylld av rutiner.
Bomull passar upp på Rynkan och ser till att de små detaljerna flyter på. Efter frukost där de delar exakt lika på den vita mjölken och de vita kexen, utbrister de båda ”arbete”. Detta arbete består dels av att städa och dels av att inventera det vita. Det går till så att de pekar på alla de vita sakerna och säger ”vit, vitt, vitt, vit, vit”. Råkar någon färg dyka upp avstannar allt och lätt chockade går de gemensamt och lägger den i skräpkorgen. Men en lättnadens pust kan de återgå till rutinerna. Men de väntar på nåt, och Bomull frågar Rynkan ”Nu?”, ”Inte än, men snart”, svarar Rynkan.
Plötsligt börjar ägg dimpa ner från skyn och de fångar dem i sina förkläden och placerar dem kärleksfullt i små äggvaggor. Bomull och Rynkan älskar ägg. Men när ett rött ägg dimper ner från himlen förmår Rynkans kärlek inte sträcka sig bortom reglerna som inordnar hans värld. Det hjälps inte att Bomull älskar alla ägg, ägget ska ner i skräpet och så blir det.
Vid det här laget börjar jag uppleva Rynkans oflexibla pedanteri som en aning obehagligt. Men via en nattlig räddningstur ger Bomull det röda ägget en egen fågelholk och nästa morgon börjar saker hända. Färger smyger sig in lite här och där, mjölken blir blå, Rynkan får en rosa tofs på mössan. Desperat försöker Bomull dölja dessa intrång för Rynkan, medan Rynkan å sin sida också börjar få svårt att slänga färgerna som dyker upp i skräpet.
Det är fin humor i scenerna där Bomull kämpar med att inte försäga sig och till sist upptäcker Rynkan det röda ägget. Med lättnad ramlar orden ur Bomull, han älskar ju rött och grönt och… och det gör Rynkan också. När man tillåter sig att känna och inte bara tänka det som är bestämt, kan det ju vara så att man egentligen älskar en hel massa saker. De öppnar fågelholkarna och de är alla inredda i olika färger, rött, blått, grönt, rosa, orange lyser i allt det vita. De vänder på skräpkorgen och ut strömmar färgglad konfetti.
Även i sina kläder kan de dra fram små lappar av färg, och tänk om de hade kunnat dra fram stora sjok av färg ur alla sina fickor. Om färgerna fick ta över i kaskader, vad skulle hända då? Men de små gesterna räcker fint, och budskapet går otvetydigt fram. Rött eller vitt, ett ägg är ett ägg, och det älskar man. Med den kärleken som utgångspunkt öppnas möjligheten för att färgerna ska kunna komma in överallt i tillvaron och att få tillåta en sådan mångfald skapar glädje hos karaktärerna. Det väldigt fina med med föreställningen är att alla barn sitter tysta och upplever det som sker, de tycks inte har några behov av att få handling och skeenden förklarade för sig. Det är föreställningens bästa betyg.

Malin Ståhl

Fler Recensioner

Annonser