Ett skri – Vi och Dom

Stränder, det sista av Teatr Weimars scenkonstverk kring temat det nya Europa, får mig att tänka på Munchs målning Skriket.
Förtvivlan, ångest, hopplöshet, frustration förenade med medvetenhet om mänskligt lidande, en mikropolitisk explosion där individen söker finna en plats i en värld där makten alltmer styrs av ekonomiska intressen.
Liksom i de tidigare föreställningarna är det ordet som en slags förtryckarmekanism som står i centrum. Man tuggar, maler och plockar ned orden till minsta beståndsdel. Oupphörligen om och om igen hör vi samma ord, om kärlek, hopplöshet och frustration.
Scenbilden är öppen ut mot salongen. För att vi skall känna oss som en del av det som utspelas. Instängda mellan två höga galler cirkulerar två tjejer klädda i slimmade plastfodral där vi bland mycket annat kan läsa ”Power is knowledge – is love- smart thinking”. Båda känns lika ytliga som naiva i all sin uppgivenhet.
Inledningsvis liksom i slutscenen spelas häftig rivande rockmusik på elgitarrer. Musiken i övrig är olyckligtvis enbart inspelad och känns mest som backgrundsackompanjemang med några häftiga toner som kan få oss att ana dånet från ett upprivet hav. Här saknar man mera livemusik av Kent Olofsson, som är en av kollektivets stående medarbetare.
Världen kring tjejerna utspelas vid en av Europas stränder, den yttre gränsen mot andra världar dit människorna flyr för att bryta sig ut för att skapa sig en ny värld. Alltmedan vi maktlöst ser på hur döda kroppar flyter i land hopar sig säckarna med kläder som samlats upp.
Några människor ser vi aldrig. De är abstrakta bilder som vi själva bär med oss. De enda objekt som för oss samman med dem är klädsäckarna som tjejerna tömmer. Mitt på scenen står en kolonn med strålkastare. Bakom gallret dyker med jämna mellanrum bilder upp på en videoskärm. Bilder som mest tagits av tjejerna med deras egens mobiler. Av deras ansikten. Som ett objekt, en pryl för självfixering. Som att ständigt ”being online” ett sätt att befästa sin egen
inskränkta värld där de låst in sig i all sköns kärlekskäbbel.
Plötsligt kommer en av dem fram på scenen och skriker ut mot publiken: varför låter ni dem drunkna! Vem? Kanske alla vi som nöjer oss med att blunda för verklighetens fasor. I slutscenen bländas vi av en serie intensiva lampor som för att få oss att inte bara andligt känna helvetet. En stark upplevelse men som i slutändan förblir därvid. En tankeställare. En bland många andra.

Ann Jonsson