Kring samisk trolldom

Simone Grøtte har bjudit in den nordnorska berättartraditionen på kaffebesök i samtidsdansen. Förhoppningsvis leder det till en längre och närmare vänskap.
Johan Kåven är huvudperson i koreograf Simone Grøttes Mannen som stoppet Hurtigruta. De flesta andra i publiken på Hålogaland Teater i nordnorska Tromsø känner till den samiska mirakelmannen Kåven och hans övernaturliga förmågor, till skillnad från mig som hörde talas om honom första gången i samband med Grøttes föreställning. Han levde i Finnmark under 1800-talet och en bit in på 1900-talet, och de flesta jag pratar med innan föreställningens har en historia om honom. Flera har en släkting som har blivit kurerade med hjälp av Kåvens magiska förmågor – eller i alla fall har de hört om en släkting som de tror har blivit det.

Det centrala fikandet
Utifrån vad jag kan läsa mig till i programmet så är kaffedrickandet en central del i historierna om Kåven, oavsett vem som berättar dem. De flesta av hans helbrägdande gärningar, spådomar och vittnemål om övernaturliga krafter utfördes och berättades runt köksbord över en kopp kaffe. De intervjuer som ”Mannen som stoppet Hurtigruta” baserar sig på är inspelade av folkminnessamlaren Rickard Bergh, som under mitten av 1900-talet besökte människor i deras kök för att få dem att berätta om sina upplevelser av Kåven. Kaffedrickandet är också starkt sammanlänkat med den nordnorska berättartradtitionen, förklarar koreografen i programmet, och delar minnen om hur hon som barn satt idel öra under köksbordet när de vuxna fikade och delade berättelser med varandra. Därför ska vi som publik inviteras in på ett gott gammaldags kaffebesök när Simone Grøtte ska berätta sin historia om Johan Kåven, lovar programmet. Jag förväntar mig en ombonad och gemytlig atmosfär när jag går in i teatersalen, men det är inte riktigt det som möter mig. Scenografin referar till kök, mitten av 1900-talet och hemtrevnad i former och färger, men det är något som skaver. Scenografin är sparsmakad, köksbordet saknar stolar och är täckt av en grå, överdimensionerad köksduk som slingrar sig ner och utöver golvet. De gigantiska virkade dukarna som spänner över scentakets hörn ger referenser till spindelväv, det är oklart om det är oavslutat handarbete eller gammalt hantverk som håller på att repas upp. Dansarna är klädda i söta blusar och kjolar i anständig längd, men sminkningen är starkt markerad och futurisktisk. Det visuella ger referenser till 50-tal, men inte nödvändigtvis det decenium som inträffade i mitten av 1900-talet, utan snarare den nyproducerade chica retro-varianten av eran. Det är snyggt, läckert och ”rätt”. Precis innan jag ska passera scenen för att gå till min plats upptäcker jag att de tre dansarna står en liten bit in på scenen med varsin bricka med kaffe i små pappmuggar. När jag lirkar till mig min kopp, ler och säger tack så är det knappt någon respons att få hos dansaren som bjuder mig den. Ansiktsdragen är avskalade, blicken är kall och lite mystisk, nästan hotfull.

Hemligheter i kakburken
Min oro över att inte få ut så mycket av föreställningen på grund av mina bristande förkunskaper försvinner snart. Föreställningens struktur bygger på korta inspelade klipp med utdrag av historier från personer som på nära håll fick uppleva Kåvens trollkonster. Vi får bara höra brottstycken om en botad lungsjuk flicka, ett troll i en vägkorsning en vinternatt, en släde som mystiskt flyttar sig upp ur diket igen och så förstås historien om Hurtigrutten som stoppas. De olika intervjuobjekten får alla samma tonfall när de pratar om Kåven. De berättar försiktigt, men ändå bestämt, som om de inviger oss som lyssnar i en hemlighet. Mystiken förhöjs genom att historierna ekar ut från en gammal radio, pyser ut ur en kaffekanna och pockar på uppmärksamhet innifrån en kakburk. Kåven och de som talar om honom existerar bara på scenen som minnen och ljudbilder, de fullständiga historierna kring de korta ljudklippen får jag skapa själv med viss vägledning av koreografin som de tre dansarna framför.

Identitetslös förmedling
Dansarna är samspelta, de matchar varandra gott och i sina unisona kostymer, smink och skarpt tillrättalagda hår framstår de som en identitetslös enhet utan inbördes förhållanden eller hierarki. Jag letar efter relationer mellan dansarna, mellan deras uttryck och historierna, och mellan det delikata rörelsematerialet och Kåvens universum, utan att riktigt finna det. Det avståndstagande och dehumaniserade ansiktet som mötte mig när jag tog kaffekoppen behålls genom föreställningen av alla de tre dansarna. Det välkomnande kaffebesöket som jag hade förväntat mig är utbytt mot ett osäkert land där jag inte vet vem som är människa och vem som är oknytt.

Begränsande struktur
Föreställningen följer en schematisk uppbyggnad som följs strikt genom nästan hela stycket: Vi får höra en inspelad historia som de tre dansarna lyssnar andaktsfullt på, för att sedan bryta ut i en rörelsekombination som varar till dess nästa inspelade historia pockar på uppmärksamhet. Herman Rundbergs musik bär prägel av att han både jobbat med filmmusik och spelar i bandet Violet Road. Stråkar, vokal och elgitarrer avlöser varandra, och det filmiska uttrycket fungerar fint i sammanhanget, även om en del övergångar känns något abrupta. På samma sätt som koreografin upplevs som olika korta danser som respons på de olika historierna, känns ibland musiken som separata låtar inspirerade av de berättelserna om Kåven. Rörelsematerialet refererar stundtals till den historia vi nyss hört, och jag känner vid ett tillfälle hur skuldrorna kryper upp mot öronen som skydd när en brutal historia om botandet av en nackspärr följs av en bokstavligt talat halsbrytande duett. Dansarnas förmedling blir som starkast när de en av få gånger är i rörelse samtidgt som vi får höra en inspelad berättelse, och berättandet sker på samiska. Med talet på ett språk som jag inte kan, ackompanjerat av en ljudbild som refererar till snöstorm, förmedlar dansarna rörelsematerial som är tydligt och övertygande utan att bli mimiskt eller alltför insinuerande. Jag skapar min egen historia om naturkrafter, mörker och utsatthet, triggad av dansarnas förkroppsligande av originalhistorien. Flera gånger skulle jag dock önska att dansen knöts tätare samman med historierna. Precis som scenografin är rörelsekompositionen snygg, stilren och läcker men jag misstänker att om jag hade sett samma föreställning igen imorgon hade koreografin kunnat ha kastats om eller bytts ut, utan att jag hade lagt märke till det.
Även om jag känner att man kan kunde ha lösrivit sig från strukturen som efter en stund upplevs som att det håller styckets utveckling tillbaka, så hade jag inte velat bli presenterad för legenden om Johan Kåven på annat vis än det sätt som Grøtte har valt. Koreografen inviterar till ett nytt format, som jag gärna vill se prövas ut, och utmanas, mer. Den nordnorska berättartraditionen har blivit inviterad in i samtidsdansen, den frilansande koreografen har blivit inviterad in på Hålogaland Teater och jag som publik har blivit iniviterad på kaffebesök. Som under alla första dater finns det en trevande prägel, men mötet är nyfiket och undersökande på ett sätt som gör att jag gläder mig till nästa gång.

Jenny Svensson