Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 30 september 2020

Inför världens undergång

2014-03-07

Fakta:

Namn: Le Grande Macabre
Regissör: Kasper Holten
Musik: György Ligeti
Ensemble: Det Kongelige Teaters sångare och musiker
Plats: Operaen på Holmen, Köpenhamn
» http://www.operaen.dk

Då Ligetis mästerverk Le Grand Macabre (Den Stora Makabern) hade premiär på Stockholmsoperan 1978 låg idéen med världens undergång i luften. Liksom Breughel-lands invånare i operan verkar alla inblandande mitt upp i en katastrof.
I Köpenhamnsuppsättningen framställs katastrofstämningen genom enscenbild som är en blandning av omkullfallna skyskrapor alluderande på terrorangreppet på World Trade Center där fullt av folk driver runt som förlorade och seritidningsklipp som hissas ned med jämna mellanrum över scenrummet.
Mycket anknyter till medeltida dödsdanser och barockmysterier. Själv tänker jag på Dario Fos clownliknande figurer, inte minst Mescalina och Astradamos som är en parodi på det borgerliga äktenskapet som en fortplantningsmaskin. Stackars Astradomos klarar inte sina dubbla plikter som stjärntydare och familjefar!
Snart inser vi att undergången redan ägt rum men utan att någon märkt det. Redan i första scenen möter vi döden i form av en hybrid gestalt med ett slaktarförkläde dinglande på magen där vi kan läsa ”dead” och ”end”. Med sin lie slår han ned alla som närmar sig honom, som en absurd lieman utklädd som punkare men närmast drar mina tankar till Don Quijote.
En lika antipsykologiskt hopkommen figur som hela operan. Handlingen, de olika karaktärerna väcks till liv av den bisarra musiken där över 60 slagverk dominerar i orkesterdiket. Alltifrån båthorn till bongotrummer, vindmaskiner, tempelklockor, elektriska dörrklockor kastruller, pistolskott… Rekvisita som tagna ur en serietidning, samtidigt som de parodierar på gamla Hollywoodfantasier.
Gränserna mellan språk, ord, klang löses upp och en ny rumslig ljudbild skapas, fylld av färg och vibrerande livskraft. En slags polyfon totalupplevelse i en surrealistiskt sammansatt värld. Som vi kan uppleva i drömmen eller i serietidningarnas fantasivärld. Allt fladdrar förbi som på en filmduk och i slutändan gläder sig alla åt att ännu en gång undkommit döden. Kärleken har överlevt sjunger alla i korus samtidigt som de dyker fram från ett svart förhänge som om de ville dra in oss i handlingen.
En märklig anti-antiopera som har överlevt – nyuppsättningarna vimlar det över idag – och som fortfarande känns som en provokation på inte bara den traditionella operan utan lika mycket på den kommersiella underhållningsvärlden glättighet.

Ann Jonsson

Fler Recensioner

Annonser