Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 20 oktober 2020

Med Brecht och Wenders på färden

2014-03-03

Fakta:

Namn: This is not a love story
Musik: Kim Hjorthøj
Ensemble: Koreografi och text: Gunilla Heilborn och dansarna Johan Thelander & Kristiina Viiala
Plats: Dansstationen i Malmö
» http://www.dansstationen.nu

Dramatiskt åskväder blixtrar över scenen i början av This is not a love story, innan en tät dimma lägger sig över Dansstationens scen i Malmö, och en road-moviedans börjar . Egentligen i kontrast till den lågmälda ton som annars präglar föreställningen. Vädrets makter kan påminna om den dramatiska stormen i filmen Lisbon Story i regi av Wim Wenders, som sedan Im Lauf der Zeit/ (Med tidens gång) och Paris Texas, Fjärran, så nära skapat minnesvärda road-movies.
Någonting av Wenders lekfulla allvar finns i föreställningen, dock ännu mer av Aki Kaurismäkis roadmovies, med sin kärva poesi, svarta humor och säregen underfundighet.
I början släpar och bär dansarna varandra beskyddande, undan blixt och dunder. De två rollkaraktärerna Vera och Kowalski, hämtat från amerikanske regissören Richard Sarafians roadmovie The Vaninshing Point , en film med tragiskt slut.
Men snart förenar de sig med det mjukt skimrande ljusdunklet och blir till pastost rörlig akvarellmåleri, mixat med dans, diskussion, omtagningar.
This is not a love story bygger på resedagbok i Europa, från Tromsø till Lissabon, av koreografen Gunilla Heilborn och dansarna Johan Thelander och Kristina Viiala pendlar mellan olika känslolägen, tidsdimensioner och specifika & ospecifierade platser. Resedagboken är en färgstark innehållsrik bok som vi i publiken får stor glädje av, full av entusiasm och livfullhet. Ett kreativ forskningsprocess att ta till sig efter roadmoviedansen, som blir till en lågmäld, vacker föreställning om tidens gång, dialog om vad för slags kunskap som är viktig. Det blir en ständigt pågående process om händelselöshet som en händelse i sig, som gör att livsrytmen saktar in.
Med ojämna mellanrum avbryts föreställningen och någon av dansarna presenterar till exempel ”scen nummer två”. I enlighet med Brechts Verfremdung (förfrämligande), att publiken inte skall låta sig förföras av en föreställning, utan ta steg ut ur den- och sen, tillbaka. Och plötsligt ett foto på Nansen, han som aldrig nådde fram till sitt mål, Nordpolen, trots ambitiös jakt på sanning och kunskap.
I början av föreställningen har Kristiina Viiala en 1970-tals peruk över sitt långa hår i rollen som Vera. Vardagskläder och barfota dans ger ett opretentiöst tilltal, men under den anti-högtidliga ytan kan dölja sig stora existiella frågor som :Varför finns vi till?” och Vad är meningen med våra liv? Eller som det sägs av Vera i föreställningen: ”Om man börjar med att ha en relation till döda ting som en sten och sen går vidare till träd, blommor och djur. Då kan man till sist prova med människor.”
Humor och allvar i oväntad kombination med rörelsen som dialog skapar magi (trots Brecht) på dansscenen.

Om Avstånd: ” Om två personer går bredvid varandra tillräckligt länge så kommer de till slut att smälta samman i en punkt. Allt handlar egentligen bara om vilket avstånd man har till det man tittar på. Om man är långt borta eller nära”.
Citat ur Resedagboken av Gunilla Heilborn, Johan Thelander och Kristiina Viiala.

Ingela Brovik

Fler Recensioner

Annonser