Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 20 september 2020

Marie Lindqvist och Onegin

2014-03-03

Fakta:

Namn: Onegin
Koreografi: John Cranko
Musik: Tjajkovskij
Ensemble: Kungliga Baletten Kungliga hovkapellet
Plats: Kungliga Operan, Stockholm
» http://www.operan.se

Sista veckan innan pensionen har Marie Lindqvist, 43, dansat i Onegin, baletten efter Pusjkins versdrama, på Kungliga Operan i Stockholm. Hon dansar Tatjana, flickan som blir förälskad i den spännande vivören Onegin, men nobbas. Hon går vidare, gifter sig solitt, lever lyckligt och när Onegin dyker upp igen tio år senare, är det hon som, trots vad det kostar på ber honom gå sin väg.
Marie Lindqvist har i tio, femton år varit Kungliga Balettens trumfkort med sin säkra och utomordentliga teknik, men också med sin rika potential för dramatiska roller och finstämda tolkningar.
Hon blev premiärdansare 1993 och är sedan tio år tillbaka hovdansare. Allt har hon dansat, såväl den ljuva Aurora i Törnrosa som den hemska trollkarlen Carabosse i samma verk. Såväl Persefone av Birgit Åkesson som Pippi Långstrump i Pär Isbergs koreografi, med libretto av Gunilla Roempke efter Astrid Lindgren.
En extra föreställning gavs mitt på tisdagen i sportlovsveckan för fullsatt salong av Onegin, som dansades för sista gången för Marie Lindqvists del på fredagen. Hon dansar mot Dragos Mihalcea, som Onegin, han är också hennes partner privat sedan länge. Lustigt nog är det han som i en intervju i programmet säger sanningens ord: ”Hon har bemästrat både klassisk och modern dans på ett sätt som ingen annan”.
Med facit i hand kan man säga att hon varit en förebild för nya dansargenerationer. Som husets stjärna i de klassiska verken som Svansjön och Giselle, har hon alltid imponerat inte endast tekniskt utan också tolkningsmässigt – en aspekt som ofta kommer på undantag i en tid av allt hårdare uppdriven teknik. Samtidigt har hon dansat rader av verk av samtida koreografer som Per Jonsson, Örjan Andersson, Mats Ek.
I Onegin med John Crankos koreografi från 1965 och ihopklippt Tjajkovskijmusik går hon från ung flicka till mogen kvinna, från handlös förälskelse till förtvivlan, samling och mognad. Det är inte utan att man andas ut lättad när hon till slut visar ut Onegin, cynikern och egotripparen som alltid är beredd att trampa på andras lycka. Dragos Mihalcea dansar honom fint dramatiskt, som tecknad i svart tusch: stram, sluten, dyster.
Och vilken utmärkt Lenskij i Dawid Kupinskis ranka gestalt! Frid över Cranko och hans humor som gjorde balscenerna till roliga tidsbilder med struttande gubbar och lutande damer komplett.

Tidigare publicerad 26 februari Scenbloggen, Expressen Kulturen

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser