Suggestivt, subtilt, skulpturalt och sinnligt

Varje föreställning av koreografen och dansaren Virpi Pahkinen är en suggestiv orgie i den mänskliga kroppens förmåga till sinnliga uttryck. Allt är strängt och noggrant utarbetat och samtidigt självklart organiskt. Publiken i Göteborg har väntat flera år på ett återseende, nu är samtliga föreställningar på 3:e våningen utsålda.
Scarabé inleds med ett typiskt solo där Virpi Pahkinen i hela sin kropp överskrider fysiska och mentala gränser. En korsning mellan dansare och insekt, där det ibland är svårt att se hur organismen hänger ihop, var de känsliga tentaklerna fäster. Helene Thorsells kostym bidrar med ett gäckande skimmer.
Övergången från Pahkinens golvnära expansion till Oskar Landströms upprätta erövring av rymden, med naken torso och armar i kraftfull schvung, blir en mäktig kontrast. Samtidigt finns en stillsam rörelse där en hand täcker ena ögat, ett tecken som dansarna lämnar över till varandra, eller dubblerar när de dansar tillsammans.
Koreografin expanderar deras solon till dynamiska duetter. Uppladdningen för den första sker med stegrade trummor. Som alltid är musiken ett subtilt urval med världsomspännande ursprung. Virpi Pahkinen syntetiserar sitt eget universum, inte för inte är hon mycket internationellt efterfrågad.
Samspelet i duetterna spänner från det tätt skulpturala – här finns till exempel en association till den klassiska balettens pas-de-deux som ger nya, hisnande dimensioner – till ovanligt fartfyllda svep över scenen. Dansarna står i tydlig dialog med varandra. Pahkinens makalösa positioner och balanser är former som tål att utvidgas, både när de sammansmälter dansarna i långsam högtidlighet – ofta är det omöjligt att förstå vad som hör till vem – eller skapar spänning med speglande rörelser tvärs över rummet. När samspelet övergår till kamp tillförs koreografin en hetta som känns spännande och ny. Solomästare har Virpi Pahkinen varit länge, idag integrerar hon med samma säkerhet andra starka dansare i sin koreografi. I Scarabé avlägger Oskar Landström ett tydligt mästarprov.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 22 februari 2014.

Lis Hellström Sveningson