Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 21 september 2020

När kroppen tar över orden

2014-02-25

Fakta:

Namn: Metamorphoser
Koreografi: koreografisk konsulent: Kasper Ravnhöj
Författare: Metamorfoser av Ovidius
Regissör: Regi: Elisa Kragerup
Plats: Det Kongelige teater/ Skuespilhuset / Röda rummet, Köpenhamn

Medan publiken bänkar sig finns redan aktörerna på scenen. Hoppar och skuttar runt som om de värmer upp inför en dansperformance. Någon mimar lite galna ansiktsuttryck, en annan vrider sig som förvandlad till en märklig gestalt. Längst bort i kanten av scenen sitter en tjej och spelar på en cello. Vackra, romantiskt förtrollande toner fyller rummet.
Ett tomt rum fyllt av liv men där alla verkar söka sin plats. Kroppen i rummet. Vi och dom. En förbryllande känsla lägger sig över det hela. Längst upp över själva scenen kan vi läsa ett citat ur Ovidius Metamorfoser.
”Intet i verden forgår, må I tro, men det hele forandres, bliver forskelligt fra för: At födes er att begynde at blive andet end det man var för…..”
Kanske vill Ovidius med alla sina fantastiska, för oss absurda och skräckinjagande metamorfoser skapa en illusion av den mänskliga kroppen, befriad från alla begränsningar. På väg någonstans. Upprymd av sin egen kropps fluiditet. Inspirationen söker han runtomkring sig, blandar saga med verklighet som om orden genererar sin egen fluiditet. Den ena händelsen löper in i den andra som om livet fortgår utan uppehåll utan att vi kan ingripa. Texten, orden förvandlas till bilder som hela tiden roterar undan. Mycket återkommer men i olika skepnader. Som en film där bilderna föder nya i all oändlighet. Lite som vilka är vi, varifrån kommer vi och vart är vi på väg?
Den här uppsättningen av Metamorfoser lyckas på ett fascinerande sätt framkalla denna anda. Berättelserna löper in i varandra, så snabbt att performerna själva nästan har svårt att hålla takten. Ögonblicksbilder då rörelsen plötsligt avstannar eller andra som bara markerar att något nytt håller på att hända. Som om Ovidius vill öppna en debatt om det mänskliga psyket, hur vi betraktar vår omvärld och människorna runt omkring oss.
Som Narcissus som såg för mycket och sedan blev straffad av nymfen Eko – en av denna föreställnings verkliga hit. Medan performerna trycker ner hans huvud i vattnet där han fascineras av att se sin egen spegelbild ropar de så det ekar vilt kring oss. Nymfen Eko var förälskad i Narcissus men hon sveks ju av att Narcissus började se klart.
Den fysiska teaterformen passar som handen i handsken. Allt känns lika absurt som tänkvärt, lekfullt och odisciplinerat tack vare aktörernas expressiva rörelsevokabulär. Allt fortgår utan uppehåll, precis som i verserna som de citerar, som invävt i en slag mänsklighetens labyrint. Poesi, magi, filosofi, politik och vanligt vardagsskroll blandas i all oändlighet.
Nästan alla förvandlingarna slutar olyckligt. Kärleken är lika meningslös som alla krigen och den värld där gudarna lever är minst lika grym som människornas. Allt förändras som t.ex. Dafne som efter att ha älskats av Apollon blir ett lagerträd som för att minuten efter uppstå i form av en annan gestalt. Och tala inte om stackars Pygmalion som får hela sin nakna kropp insmord med svart färg av sin skulptör, han som älskade henne tills hon föll samman som en slags ledlös docka .Skämt och humor blandas i aldrig sinande takt.
I den fantastiska slutscenen kastar alla performerna sig ut på det av svart sörja insmorda golvet. Rutschar runt, griper tag i varandra som för att hålla sig fast i denna ständigt roterande värld. Som hjälplösa naturväsen i en av miljöförstörelse ständigt pågående process.
Det är bildmagi som spelas med sådan inlevelse att det är omöjligt att vi inte skall förstå. För att ytterligare framhäva kroppsspråket har ordet, verserna, getts en sekundär roll. Men i stället för att aktörerna (performerna) reciterar de olika berättelserna borde man kunna ha återgett dessa på bildskärmen i fonden. Bilderna talar för sig själva men en liten ledtråd kunde då ha behövts. Men då är det förstås inte längre teater utan performance. Följ Ovidius tongångar och låt skrankorna försvinna. Teater, dans, performance är det inte samma slags konstform? Tydligare än i den här uppsättningen kan det aldrig bli.

Ann Jonsson

Fler Recensioner

Annonser