Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 21 september 2020

En antihjältinna på tåspets

2014-02-25

Fakta:

Namn: Manon
Koreografi: Kennet MacMillan
Musik: Jules Massenet
Ensemble: Den Kgl. Ballet. Det Kgl. Kapel. Dirigent: Graham Bond, Scenografi: Mia Stensgaard
Plats: Det Kongelige Teater, Gamle Scene
» http://www.kglteater.dk

Antihjältar har alltid varit populära- Vi gillar att titta på komplexa personligheter med både goda och särskilt dåliga sidor. Människor som vi kan kan känna igen oss i. Det gäller såväl gamla Onegin som de mer nutida tv-antihjältarna som Homer Simpson och Tonny Soprano. Däremot finns det inte så många kvinnliga antihjältar att välja mellan, kanske för att de förväntas att kvinnor alltid ska vara goda, uppoffrande och förlåtande? Sarah Lund från tv-kriminalaren Brottet är en de moderna antihjältinnorna, medan Abbé Prévosts romanfigur Manon är en av de gamla. Historien om den den trolösa och giriga flickan Manon, som överger sin fattiga käraste Des Grieux till förmån för en rik herre, har förvandlats till balett av brittiske Kenneth MacMillan (1929-92). Baletten hade premiär i London i 1974, och i 2003 kom den til Danmark på Det Kongelige Teater, där den nu har haft nypremiär. Och vilken nypremiär det blev1 Detta är kanske Den Kongelige Ballets största konstnärliga succé sedan kompaniet dansade John Neumeiers Cameliadamen 2012.
I första laget dansar Alexandra Lo Sardo lycksökerskan Manon, medan Alban Lendorf gestaltar den godhjärtade och uppoffrande studenten Des Grieux. Alban Lendorf dansar enormt kraftfult och poetiskt och på en och samma gång med en sådan pondus och närvaro att han dominerar hela scenen. Han är en riktig showstopper. Hjälten tar så att säga över antihjältens historia. Att baletten Manon blir till ett dramatiskt evangelium med en altruistisk ängel, som förlåter antihjälten för alla hennes dumma val och försvarar henne gång på gång, gör allt annat än historien sämre. I de tandra laget dansar J’aime Crandall partiet som Manon, medan Ulrik Birkkjær dansar Des Grieux, men deras gestaltning av balettens roller är mer traditionell med antihjälten som frontalfigur. Deras gestaltningar är dock inte så gripande som förstalagets överväldigande tsunami av känslor.
Dramaturgiskt är inte alltid det hela så väl sammansvetsat. Som publik förstår man inte de stora hoppen i handlingen, utan att först ha läst programmet. Koreografen och librettisten Kenneth MacMillan kunde gärna ha guidat åskådarna lite bättre genom handlingen. Han skulle kunna ha berättat om Des Grieux och Manons problematiska ekonomi, och Des Grieux’s tiggeri hos sin familie. Då skulle vi bättre ha kunnat förstå varför Manons sviker Des Grieux och hennes plötsliga och hängivande intresse för den rike beundraren. Däremot gör MacMillan allt för att visa på skillnaden mellan det välmående borgerskapet och tiggarna på samhällets botten. På så sätt förklarar han, varför Manon är så angelägen om att få fatt på en rik man, så att hon inte ska hamna i detta tröstlösa trasproletariat. Det är befriande att bevittna en sådan oförblommerad samhällskritik som är mycket ovanlig i balettvärlden. Även om kärlek och sex ofta tematiseras i balettlibretton så är det inte ofta man får se såpass explessivt sexuella rörelser i klassisk dans, som MacMillan här har koreograferat. En slags rå realism råder i Kenneth MacMillans tolkning av Manon, som når ut till en nutida publik. På samma sätt är det med Mia Stensgaards minimalistiska scenografi och rokoko-punk-kostumer. Hon låter inte scenen överhopas av överflödigt staffage, men ger istället plats för dansarnas kraftprov. Egentligen är det Jules Massenets melodiska musik, som helt enkelt ger upphov till kaskader av steg. Manon är tveklöst Den Kongelige Ballets hittills bästa föreställning under innevarande säsong.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser