Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 01 december 2020

Begärets och lidelsernas makt

2014-02-25

Fakta:

Namn: Manon
Koreografi: Koreografi: Kenneth MacMillan. iscensättning av Karl Burnett og Patricia R. Jahn.
Musik: Jules Massenet
Ensemble: Den Kgl. Ballet. Det Kgl. Kapel. Dirigent: Graham Bond
Plats: Det Kongelige Teater, Gammel Scene
» http://www.kglteater.dk

Kenneth MacMillans glödande kärleksdama Manon, blir till ett fantastiskt återseende som passar som hand i handske för Den Kongelige Ballet.
Kenneth MacMillans helaftonsbalett Manon från 1974, som bygger på Abbé Prévosts berömda 1700-tals roman om kurtisanen Manon Lescaut och hennes tragiska livsresa i en värld av laster och lustar, omoral och bedrägeri,är ett hänförande drama som sätter alla mänskliga känslor på spel.
Vi får följa hur Manon slits mellan kärleken till den fattiga präststudenten Des Grieux och sitt begär efter rikedom och trygghet hos en rik man. Vi följer Manon på hennes tragiska och lidelsefulla livsresa, från den första akten som äger rum i Paris till tredje aktens New Orleans, dit hon deporteras som prostituerad och slutligen utmattad dör i armarna på sin älskade Des Grieux, som har följt efter henne över havet.
Tack vare före detta balettmästaren Frank Andersen introducerades Manon i Den Kongelige Ballet repertoar 2003. Dessutom med en helt ny och enkel scenografi av Mia Stensgaard, vars superrafinerade, rokoko-inspirerade kostymer i gengäld dominerar scenbilden som i sig själv berättar en egen historia. Både visuellt och dansmässigt blev nypremiären med en ny generation dansare på scenen ett mycket glädjande återseende med det dramatiska verket som mycket väl passar för Den Kongelige Ballet.
För första gången kunde man nu få se kompaniets franska mycket uttryksfulla solist Alexandro Lo Sardo i titelrollen tillsammans med med en suverän Alban Lendorf som den följsamma Des Grieux. Hon är både elegant, kokett och nästen kattaktigt kelig, och han kan i sina vackra formfulländade rörelser få kroppen att radiera av såväl kärlek som desperation. Även om Lo Sardo inte besitter samma tekniska skicklighet som Lendorf, är deras många lidelsefulla loch krävande pas de deuxer med kast, vridningar och höga lyft fantastiska inklusive slutscenen där Manon utmattad i en feberdröm ser sitt liv passera i revy.
Den högt hoppande Benjamin Buza är både charmerande och farlig som Manons skrupelfria bror Lescaut. Den nyutnämnda solisten Holly Jean Dorger är spännande i rollen som älskarinnan, som förstår sig på att visa upp sina ben.
Cédric Lambrette gestaltar fint den lite lätt återhållsamma kylige och känslomässigt hämmade rikemannen Monsieur G.M., som är svag för såväl kortspel som kvinnor och försöker köpa sig till Manons kärlek, medan Mads Blangstrup gestaltar den barske och liderliga fängselschefen i New Orleans som ger sig på den värnlösa Manon.
Mette Bødtcher är som en alltför käck och stolt bordel-madame iförd hatt beprydd med äkta råttsvansar, och kring balettens centrala personer dansas det väl i fina karaktärsskildringar som bl.a. hos de två rivaliserande kurtisanerna gestaltade av Lena-Maria Gruber och den unga Stephanie Chen Gundorph.
”Jag ville skapa baletter, som attraherade publikens intresse för de gestalter jag visade upp för dem” sa MacMillan kort före sin död. och vi blir verkligen i hög grad attraherade av Manon till den mycket väl valda musiken av Massenet, som framförs mycket vackert av Det Kongelige Kapel.

Vibeke Wern

Fler Recensioner

Annonser