Fantasins spökskepp

Nytolkningar av äldre operor ligger i tiden. Man vänder och vrider på dem. Många blir till gigantiska scenkonstverk som med hjälp av ny högteknologisk rekvisita blir så monumentala att publiken närapå tappar andan redan vid första scenbild.
Bakom Köpenhamnsoperans nyuppsättning av Den flygande Holländaren döljer sig ett engelskt scenkonstteam. Dessa har satsat på en jättescenbild som finns kvar under hela föreställningen. Ett slutet
mörkt rum som framkallar en känsla av råhet och vanmakt. En stålkonstruktion som ömsom antar formen av ett skepp ömsom en fabrik.
I fonden hör vi dånet från ett stormande hav och genom de massiva fönstren kan vi se hur havets vågor sköljer in. Ibland brakar en båt med sina röda jättesegel igenom. Vågorna och stormen piskar möt fönstren som om naturens ursinne fått fullt spelrum. Liksom den jättestora orkestern som drabbar oss med sina abrupta pianopassager och det ständigt närvarande crescendot.
Besättningens rop och deras svarande eko bildar huvudtemat till den berömda Matrosernas arbetssång som är en av verkets mest storslagna delar. I sina senare skrifter jämförde Wagner holländarens gestalt med
Odysseus. I den här uppsättningen sätter man i stället kvinnan i centrum, vilket är denna uppsättnings lyckokast. I stället för den gängse bilden av 1800-talskvinnan, en kombination av konstnärsmusa och
hemmets osjälviska tjänarinna, ger man här en bild av en stark kvinna som försöker gå sin egen väg. Alla motgångar till trots.
Wagner skapade denna kvinnorollsfigur – Senta – till sin tids mest framstående dramatiska sopranstämma, som klangmässigt överträffar det mesta operan kan ställa upp med. Kanske ville han här visa att den kvinnliga operasångaren är lika stark som den manliga? Som om konflikten manligt-kvinnligt är något som vi själva skapar.
Bilden av hur hon möts av hätskt motstånd från andra kvinnor i sin omgivning känns särskilt påtaglig. På sin arbetsplats mobbas hon av de andra tjejerna. Hon betraktas som rubbad och utan att kunna vända sig till någon försjunker hon in i sin fantasivärld. Gripen av ett slags existentiellt trauma går hon sin egen undergång till mötes.
Senta är en stark kvinna som med sitt mod och starka personliga integritet överträffar sina arbetskamrater. Att hennes
sagofigur, den där vilsekomne holländske kaptenen, är en ren drömgestalt som hon själv fantiserat fram verkar hon alltmer på det klara med. Men att fly undan den oförstående verkligheten känns omöjligt därför väljer hon att begå självmord. Ingen bryr sig ju ändå. Ett tonårsdilemma som känns brännande aktuellt.
Bildmässigt är också hela uppsättningen ett lyckokast. Genom att hela handlingen utspelas i samma jätterum lyckas man skärpa publikens koncentration så intensivt att hela dramat känns aktuellt. Sentas berömda ballad blir den förlösande kraften som sätter hela det musikdramaturgiska spelet i gungning.
Ett spännande inslag är scenbilden med fabriksflickorna – kören – som plockar samman flaskor med segelbåtar i och ständigt väntar på att sjömännen skall återkomma för att det skall bli fest. Den koreografiska uppbyggnaden är ett lyckokast, ett improvisationsmoment som i lika hög grad ger spelrum för deras egen beklämmande tillvaro som
deras arrogans inför Senta.
När sjömännen äntligen kommer tillbaks och med dem också fantasigestalten ”den flygande holländaren” blir det fest i bästa karnevalsanda. Senta väljer inför allas åtlöje att ikläda sig brudslöja och festen tar vid. Klädedräkterna är färgglada, kort-korta kjolar, moderna stövlar och uppblåsta palmer här och var. Endast
Holländarfiguren och Sentas far är klädda i gamla högtidliga sjökaptenskostymer. Men ingen tar notis om dem. Koreografiskt känns detta också som ett lyckokast. Lite som hos Bournonville med inslag av fest och där musiken också fungerar som den magiska kraften i händelseutvecklingen.

Ann Jonsson