Äkta överdåd och ironi

Koreografen Örjan Andersson har en sjusärdeles känsla för form och ett alldeles eget lyssnande till musik; Sjosjtakovitj eller folkmusik. Nu skapar han koreografin Exposition and the Body till Beethovens femte pianokonsert, oväntad dansmusik. Han vågar låta dansen gå både med och mot Beethoven, låta den vara nästan svulstig i majestätiskt unisona partier och sedan låta dansarna stå blick stilla mitt i dånet. Som frusna i en patetisk, nästan lustig position till exempel som gripar, med ena tassen lyftad som på en heraldisk sköld.
Fjorton dansare flödar och det dynamiska växelbruket mellan en, två, tre och många skapar stor livlighet. Pianokonserten kalls Kejsarkonserten och Örjan Andersson låter dansen pendla mellan kungligt överdåd och stillsam rörelsekonst, liksom pianosolistens Terés Löf går från befriat jubel till lyssnande närhet. Till konsertens adagio dansar Mariko Kida och Kristóf Várnagy ett fint pas-de-deux, sublimt, allvarligt ömsint och som upplyst inifrån.
Kanske man till Anderssons många utmärkelser kunde foga att han är en armarnas mästare inom danskonsten. Här växer duots omfamning till generösa gester för en ensemble i balans med Beethovens storslagna klang och schvung – kanske Kungliga baletten fått en klassiker till sin repertoar att vårda?
Kvällens andra verk, Gaîté Suédoise har lånat sitt namn från den smällkaramellsglada musiken, Offenbachs Gaîté Parisienne. Den norske koreografen Jo Strømgren har gjort dansteater där han vill visa på starka band mellan folk och kung, medan adel och svassande entourage framställs som råa sällar. Ett vackert par städare dansar fint till cello-musik av samme Offenbach. Även om detta är på skoj och ironiskt känns idén om kärlek mellan kung och folk som en rätt eländig klyscha. Och den gruppvåldtäkt på städerskan som de allt fräckare frackherrarna genomför blir både för allvarlig och för lättsamt hanterad på samma gång.
Den fina duon mellan städarparet är det jag helst minns från en märkligt sidenblank fest.

Margareta Sörenson