Ett möte bortom tid och rum

Hela scenen är bäcksvart. I fonden kan vi skönja en rad svartklädda dansare. Tätt, bredvid varandra står de där för att sakta börja röra sig. Unisont men utan att deras kroppar möts. Allt snabbare. Rörelsen verkar som ett flimmer. Ett rum i upplösning där kropparna är osynliga för våra blickar. Vi söker kroppskontakt men lyckas bara finna en serie fingrar och ansikten som genom ljusskenet får dem att kännas som masker. En grupp munkar från en religiös shamanistisk grupp? Allt känns lika förtrollande som tystnaden. Hypnotiserande men också provocerande.
”This exploraion of the body and its possibilies is, for us, sacred, because in the process of using the body to create, we have found our own faith. In our pursuit of the corporeal, our spirit becomes free.” ( Denna undersökning av kroppen och dess möjligheter är för oss är för oss en helig plikt, för att vi under den konstnärliga skapelseprocessen har funnit vår tro. Vår kroppsliga stävan har befit anden.) skriver koreografen och den konstnärlige ledaren för Tao Dance theater från Kina i en programpresentation.
Den här föreställningen The Sami Chinese project är ett samarbete med Norrlandsoperan. Man vill visa hur kropp och själ påverkas av naturens storslagenhet. Blir till en del av den. Kroppen rör sig i takt med ljusets hypnotiserande kraft utan att rörelsen upphör. Som en förevigande mörk kraft som ständigt rör sig och samtidigt förvandlar rummet.
Utan att se på varandra rör de sig i ständigt ökande takt. Perfekt synkroniskt hela tiden stående på samma lite lutande rad. Musiken, ljuden kommer först sakta. Orkestern, live på scenen, består av tre musiker.
Den kinesiske kompositören Tao Ye är också en av dansarna. Det är också han som står för koreografin. Märkliga jämmerrop med svaga influenser från punk och indisk folk blandas med svensk samisk musik på gitarr och slagverk och med jojk framförd av den skicklige jojkaren Simon Marainen. Minimalistiskt. En märklig känsla av en spirituell upplevelse där dansarna skapar djupet.
Mot slutet närmar de sig sakta utan att röra vid varandra. Rytmn och rörelse framkallar en frenetisk, provocerande kraft. När jojkaren tar vid med sin drillande hypnotiserande sång kastar en av dansarna sig ned på golvet för att snart slänga sig ut i en virvlande rörelsesekvens innan han faller ned.
Den monotona rörelsevokabulären i samklang med musiken framkallar en känsla av unison gemenskap. Vi fixerar ständigt deras fötter, fingrar och ansikten liksom för att söka närkontakt. Försöka förstå vem de är. Levande varelser eller bara dockor som söker sin väg bortom det mänskligt förnimbara.
Kom tillbaks, vi behöver se mer av er!

Turnen fortsätter till Vara Konserthus 12 februari kl 19:30 och till Stockholm, Dansens Hus 14-15 februari kl 19:00

Se även www.dansnatsverige.se/?kolla=778#hoppahit

Ann Jonsson