Vår tids Berlinerstämningar

I Kander och Ebbs succémusikal Cabaret som bygger på Christopher Isherwoods bok Farväl till Berlin lurar nazisterna bakom hörnet och piskar fram ett folkligt missnöje som främjar lika mycket främlingsfientlighet som allmänt politikerförakt.
Handlingen utspelas kring en grupp unga människor som försöker leva ut sina liv på egen hand. Ett slutet rum där man fullt ut kan vara sig själv. En frizon med sex i överflöd med fester där allt handlar om att leva och låta leva. Alla är lika och alla vill ta vara på livet här och nu. Ingen verkar se eländet utanför.
Nattklubbens ceremonimästare Emcee, är suveränt gestaltad av Lindy Larsson, som på stålklackade skyhöga skor stapplar fram till scenkanten för att plocka upp en liten maskros som sticker upp ur asfalten. Med ett fyrverkeribrak sätter han igång kabarén. Den musikaliska bearbetningen är lika technoinspirerad som kläderna.
Silver, svart, smink och resten lätta försilvrade partydressar för oss in i vår egen ”crossdressing och dragshowkultur”. Lite som parodi på Eurovision Song Contest alltmer sexualiserade universum där kostymdesignen verkar ha blivit en ny lukrative frizon.
Det är omöjligt att inte dra paralleller med vår egen tid. Inte bara med den ekonomiskt prekära situationen, arbetslösheten, rasismen, tilltagande utbrändheten, hatet mot det annorlunda och nynazism som lurar bakom hörnet. En ny slags klubbkultur sägs vara under utveckling. Ett rum där det känns lättare att leva tillsammans och vända ryggen åt en värld där allt bara verkar rulla i käpprätt fel riktning, utan att man kan göra något åt det.
Isherwoods bok skrevs i kölvattnet av nazismens frammarsch under 30-talet. Regissören Hugo Hansén vill här få oss att se hur starka kopplingarna är till vår egen tid och högerpopulistiska partier på nytt har så stark vind i seglen. Själv är Isherwood den skojfriske amerikanske homosexuelle författaren som plötsligt hamnar i en för honom okänd miljö. I stället för sin oskrivna bok bär han här runt på en laptop och verkar samla material i en rå miljö fylld av våld och själviskhet som han hjälplöst försöker komma bort ifrån. Ett slags kollektiv i sann Andy Warhol-anda.
Naiviteten lyser igenom men genom att så tydligt fokusera på parallellerna till vår tid känns denna show ändå angelägen. Kanske är det därför man lyckas stå ut med att se allt det makabra – en rå miljö fylld av våld och själviskhet – där alla försöker överleva på katastrofens rand.
Själva scenbilden känns som ett hit. En triangelformad konstruktion med rosa sidenband refererande till den rosa triangel som homosexuella män fick av nazisterna. Armbindlar med hakkors och judiska stjärnor sticker fram med jämna mellanrum. Vem är vem. Ingen bryr sig i gänget.
Dagens kampsporter och breakdancekultur där man tävlar i dans i stället för att slåss på riktigt används som exempel från vår egen tid. Men här handlar det om hur självkänslan stärks genom rörelserna. I den här uppsättningen medverkar dansgruppen P*fect som är specialister på voguing. Poser imiteras och förvrängs som för att skapa gemenskap Kit Kab Klubbens medlemmar emellan. Inte minst roligt är det när två tjejer agerar en järnvägsbänk på vilken författaren väntar in de olika tågen. En dansshow med hög puls och oerhört slagkraftig dansant jargong.

Ann Jonsson