Svansjö med poetiskt djup

Världens mest berömda balett Svansjön hade urpremiär på Bolsjoj Teaternt i Moskva, där den gjorde fiasko, men vid nyuppsättningen 1895 med Mariinskij Balletten (Kirov Baletten under Sovjettiden) i Sankt Petersburg i Marius Petipa och Lev Ivanovs koreografi gjorde den stor succé. Därför är det som ett riktigt scoop att få uppleva Svansjön med just detta världsberömda kompani och det har man kunnat göra i Köpenhamn där Mariinskij har gästspelat.
Mariinskij Balletten har genom tiderna kunnat stoltsera med en lång rad stjärnor, från Vaslav Nijinskij till Michail Baryshnikov. Kompaniets dansare, är noggrant utvalda, ytterst eleganta och mycket långa. Det finns något långsträckt över deras kroppar, i stil med målningar av av Parmigianino, Tintoretto och El Greco. En slags 1500-tals manierianism i livslevande 2014-kroppar. Det är överjordiskt vackert. Dansarnas rörelser präglas också av den här långsträckta känslan, för det är som om de strävar extra mycket mot himlen än alla andra balettdansare. Denna stävan mot höjderna skapar känslan av längtan, som väl passar in på sagodramat om den förhäxade svanprinsessen, som längtar efter att bli människa igen.
det är naturligtvis inte mycket av realism i den här äventyrliga förvandlingshistorien, men det är också som om, Mariinskij Balletten åsidosätter själva berättelsen till förmån för ett mer abstrakt innehåll. Det berättande elementet ersätts av poesi, vilket passar perfekt till detta romantiska månskensdrama.
Anastasia Matvienko, är som en liten bedårande snöflinga, och dansar dubbelrollen som Odette/Odile. Som svanen Odette sträcker hon ut varje muskel i sin kropp mot en mörkblå himmel, mens hon som Odile rå-flirtar med Prins Sigfried och totalt tar över styrningen av honom. Prins Sigfried är däremot föreställningens enda besvikelse. Han gestalts av Jevgenij Ivanchenko, som dansar väldigt stelt och med ett likadant stenansikte hela föreställningen igenom. Det går inte att upptäcka om han är utled, förälskad, vred eller hämdgirig. Han ser så flegmatisk ut, att han lika gärna kunde ha dansat rollen av ett träd i skogen. Mer liv är det lyckligtvis i narren som dansas av rackaren Vasily Thachenko, som med ett snett leende i mungipan flörtar livligt med publiken. Han drar in publiken i föreställningen när han ute på scenkanten simulerar med rullande ögon att vara helt yr i huvudet och totalt virra omkring på gulvet efter sin fantastiska serie piruetter. Likt en sann narr, har han ett säkert grepp om publiken. Konstantin Zverev är både skrämmande diabolisk og majestätisk som den onde Von Rothbart, som dock finner sig slagen ur brädet av Prins Sigfried til sidst. För slutet är lyckligt i denna version av Svansjön. Prins Sigfried dräper mörkermannen Von Rothbart – och får sin Odette.
Det är inte bara dansarn som trivs med att dansa Svansjön, dirigenten Alexej Repnikov, som kommer från Ryssland, lyckas få Det Kongelige Kapel till att låta på ett storslaget sätt, men han lyckas även skapa lyrisk månskensstämnig med magiska studer. Ryssarna har verkligen tagit byn i besittning.

Torben Kastrup