Kejserlig glans och borgerlig satir med Kungliga baletten

Drygt 200 år gammal, himmelsk musik möter alldeles nutida, nyskapad koreografi – och än ljuvare musik uppstår. Hur är det möjligt?
Det här är ingen recension, utan en reflexion från en repetition som jag fick besöka när en vecka återstod till urpremiären (24 januari) på The Emperor, Kungliga Operabalettens nya helaftonsprogram. Musiken som är utgångspunkt för Örjan Anderssons koreografiska skapelse, Ludwig van Beethovens 5:e pianokonsert, brukar också kallas The Emperor eller Kejsarkonserten. Den fick sin urpremiär 1811. Andersson kallar sitt verk Exposition and the body.
Han delar kvällen med norrmannen Jo Strømgren som bjuder på ett kungaspäckat stycke kallat Gaîté Suedoise, till tonerna av Jacques Offenbachs Gaîté Parisienne. Enligt insatta bedömare lär det finnas risk för att det norska verket kommer att provocera vissa delar av publiken, nämligen den som är lite känslig för satir riktad mot borgarklassen…
Hovkapellet får alltså så att säga både kejserliga och kungliga toner att hantera under åtta kvällar i januari-februari. Bara en så´n sak!
Men åter till Örjan Anderssons Exposition – det var ju bara den jag fick se repeteras.
Det är mycket att hålla reda på, en viss stress i luften skvallrar om att det bara är en vecka kvar till premiär. Andersson har inte gjort det lätt för sig. Det händer saker hela tiden, flödet mellan dansarna är konstant, och självklart. Koreografin är så musikalisk att jag nästan börjar undra hur Örjan Andersson hittar alla dessa mångfacetterade rörelser, känslomättade, ofta små, och tidvis med en maffig massverkan när de fjorton dansarna utför dem som vore de en enda stor gestalt.
Det är lyhört, det är lustfyllt, det är lekfullt. Och bitvis mycket romantiskt!
Men som sagt, det här är ingen recension. Det här handlar bara om just min reaktion, när jag under en repetition vid Gustav Adolfs torg upplever ett stycke överjordiskt skön musik som får kropp, blir till rörelse, faktiskt i dubbel mening: den som inte blir gripen av andra satsens adagio och det pas de deux som Andersson skapat till det, kan näppeligen vara en livs levande människa. Väl?
Samspelet mellan musik och dans är inget att förundras över, eftersom Örjan Anderssons signum enligt många kritiker sedan en tid handlar om just detta. Själv uttrycker han det så här: ”Det är något magiskt med själva musikaliteten i rörelsen.” Detta saxat ur en intervju i SvD i samband med att han fick tidningens operapris 2011.

Nancy Westman

Fler Nyheter