En hyllning till rap-musik

Koreografen Toniah Pedersen har samlat nogra av Danmarks bästa manlige urbana dansare och ställt samman ett street-dance-program kring musik – och inte minst texter – av den danske hip hop-gruppen Malk de Koijn. Programmet, Ja, helt klart vi skal bolle, består av fyra underhållande verk, av vilka Toniah Pedersen själv står för det bäst strukturerade och genomförda verket, Black Flower. Det är uppbyggt som ett radioprogram, där det talas om olika ämnen, som introducerar de efterföljande musik- och dansnumren. Det rör sig om ämnen som mansroller, parförhållanden, religion och det goda förhållandet mellan mannen och hans bästa vän, hunden. alltsammans illustrerat av de fyra skickliga dansarna Rico Cooker, Luc Boris André, Bobby Atiedu samt Aleandro Karipidis, och med en god portion humor, fin mimik och smittande charm. Stegen är snabba och går i alla möjliga och omöjliga riktningar, och stilen är snarare modern dance än street.
Fint är även Ronnie Morgenstjernes verk Jagt, med de två dansarna Tobias Ellehammer och Toby Dee-Daran, som springer runt på scenen, stannar upp, dansar och springer vidare. övergångarna i verket fungerar inte så bra, timingen mellan dansarna, ljuset och musiken är inte helt på plats ännu. Men de två unga dansarna förändrar den råa och kantiga streetdansen, så att den blir mjuk och sensuell. De vrider och skruvar sina kroppar och lyckas få fram ett androgynt uttryck, som både överraskar och är vackert. Bakom dansarna visas en film, som visar BMW-hallarna och hamnmiljön på Refshaleøen, som om några få månader ska förvandlas till Eurovison Island. Den fragmentariska dansen i Jagt kunde även fungera som en effektiv och inbjudande showdans till de olika sånger, der er til sådan en musikalsk event.
Det absurda verket Somewhere in Denmark av Marvin Spachi börjar som en slags The Matrix-film med män i långa svarta rockar och eslutar som ett smokingklätt crooner-band. En lustig förvandling på 12 minuter, dok utan några större dansoplevelser. Och de i Danmark så kända robotdränge, Jeppe Thybo och Nick Johnsen, bidrar med A Malk Odyssey, som är en lite fjollig historia om två aliens, som kommer ner till ett utdött jordklot, där de enbart hittar en gammal, sliten Malk de Koijn-CD. Med electric boogie-dans illustrerar de två dansarna den osammanhängande rap-texten, men bara för att de behärskar sin stil på ett sådant eminent vis, lyckas de berätta den något dråpliga historien. Trots de något svaga berättelserna är Ja, helt klart vi skal bolle ett sympatiskt underhållande danskoncept, som vi gärna vill se mer av, kanske med en överordnad dramaturg som kan hålla redan på idéerna.

Torben Kastrup