Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

Åtta övningar

2014-01-06

Fakta:

Namn: Kroppsspråk: Eight Excersises
Plats: Bonners konsthall
» http://www.bonnierskonsthall.se/en/utstallning/body-talk/

På Bonniers Konsthall har utställningen Kroppsspråk visats där konstnären Sharon Lockhart har visat en serie verk baserade i Noa Eskhols livsverk som koreograf, dansteoretiker och textilkonstnär. På 50-talet arbetade Noa Eskhol tillsammans med arkitekten Avraham Wachman och de utvecklade Eskol-Wachmans notationssystem. Med notationssystemet ville de reda ut och renodla kroppens rörelser genom att ta utgångspunkt i kroppens leder. För notationssystemet skapade de en serie tredimensionella sfärer i metall och läder (eller tyg) där rörelsens form kan studeras ur varje vinkel. Från 1973 arbetade Noa Eskhol i avskildhet tillsammans med en grupp dansare i ett hus utanför Tel Aviv. Där bildade de the Chamber Dance Group och dansarna arbetade kollektivt med att utveckla och renodla rörelsens språk samt med att skapa väggmattor.
Veckan före jul bjöd Bonniers Konsthall in till after work med koreograferad visning av Kroppsspråk. Visningen genomfördes av Koreografiska Konstitutet i samarbete med inbjudna koreografer, dansare, kritiker, kuratorer och konstnärer. Visningen bar titeln Eight Excersises och var uppdelad i åtta moment – En dansare med metronom som går igenom lederna i cirklar och sträcker ut i räta linjer. En kritiker som läser en text om notationssfärerna som visas i utställningen i form av fotografier, läser om en rörelse, men en annan rörelse. Sedan sex dansare med en metronom som utforskar rörelsens ömsesidighet och genom att ge och ta, bygga och reducera skapar de parvis tre olika processer inom samma rörelseparametrar. Kritikern läser en text om överföring från ett medium till ett annat, om en rörelse, men en annan rörelse. Igen, kritikern läser en text om hur tiden finns med som en konstant mellan bilderna, och bildar en annan rörelse bortom dokumentationen. Till en metronoms tickande snurrar en dansare och skapar linjer med händerna, med huvudets cirkelrörelser och blicken. Utställningens kurator ger en föreläsning om rörelse genom rummen, besökarnas rörelse, värdarna rörelse. Kuratorn visar animerade figurer och konsthallens värdar får en i taget stiga fram och agera projektionsyta. En dansare i silvertröja utför bålrörelser, centret leder dansaren runt hörnet och in rummet där visningen började och rörelsen fortsätter. Ännu en gång försvinner dansaren runt hörnet och visningen är slut.
Ibland kan sambandet mellan visning och specifika verk tyckas löst, men visningen avhandlar och konkretiserar utställningens tematiska grundsten – Noa Eskhols notationssystem. Visningen ger en ansats för att prata om det som inte kan fångas med ord, det som kanske upphör när det ges en beteckning. I Bonniers Konsthalls café finns även det första numret av Koreografisk Journal med tema kritik med en önskan att omförhandla vad kritik är och kan vara. Journalens innehåll kopplar ihop med visningen och de format den provar. Många hade kommit för att se visningen och emellanåt gjorde rummens beskaffenhet det svårt att både se och höra, men det är roligt att intresset för denna form av utställningsvisning är stort.

Malin Ståhl

Fler Recensioner

Annonser