Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 25 september 2020

En förlorad spegelbild

2013-12-15

Fakta:

Namn: Manon
Regissör: Renaud Doucet
Musik: J. Massenet
Ensemble: scenografi,kostym: André Barbe
Plats: Malmöoperan
» http://www.malmoopera.se/

Massenets berömda opera Manon, fylld av honungsljuva arior, tar i Malmöoperans nya uppsättning mera formen av en realityshow. En dokusåpa där kvinnor med drömmar om lyx och snabba pengar söker tillfredsställelse i en pulserande värld behärskad av korrupta män som lever på randen av ekonomiskt förfall. Känslorna går på högspänn och de berömda ariorna lockar publiken in i en historia om en ung tjej, Manon, som trotsar sin omgivning för att leta efter en förgylld lycka. En livsstil som blir hennes förfall. Allt går som sagt galet. Då som nu.
Det är sensmoralen i scenkonstteamet Doucet/Barbes uppsättning. Och för att avlägsna oss från det alltför sentimentala i musiken sätter dirigenten i stället fokus på dramatiken vilket gör att hela handlingen känns mera angelägen för en nutida publik. De honungsljuva ariorna till trots men idag ljuder slipprigare tongångar. Men musiken står sig som både kaxig och förtätad. Kanske är det därför som Manon fortfarande spelas så ofta. Här i Malmö visades den märkligt nog för första gången.
För trots att scenografin för oss in i 1700-talets franska regenceperiod där allt blänker av guld så känner vi igen oss. Idag hittar de unga en liknande frizon med sex, droger och dans. I den här uppsättningen har man inte sparat på varken dekor eller dräkter. Allt i överflöd. Kostsamma dräkter med svajande tygsjok för kvinnorna, skor med höga kurviga klackar och för herrarna jackor med långa västar och knäkorta byxor. En modefixering utan like eftersom alla måste överglänsa varandra. Alla bär peruker och i spelhallarna passar kvinnorna på att fixa till sina utseende med hjälp av en mängd speglar som livréklädda lakejer bär runt med. Självfixeringen nästan kokar över. Dagens förfalskande jag-fixering känns nästan påträngande aktuell. En värld där alla drömmer om personlig framgång trots att världen runtomkring består av våld, krig och fattigdom. En slags ”La belle époque” då som nu.
Spegeln har en central roll i denna uppsättning och det är ett lyckokast. En narcissistisk metafor, ett självfixeringens demagogiska objekt där självbilden laddas upp i takt med libidot. Hela fondväggen består av en jättespegel där vi kan följa hur hela Manons inre värld krackelerar. I början är den hel men efterhand spricker den alltmer samtidigt som en ny dimension- en trompe d’oeil effekt – uppkommer. Handlingen blir till en dröm som bara svinner förbi liksom myllret av sångare och statister som med spegeleffektens hjälp verkar mångfaldigas in absurdum. Allt liksom bara fortgår utan att ens Manon lyckas slita sig undan utan hamnar i prostitutionens värld innan hon döms till deportation för lösdriveri. Ett melodrama i bästa ”belle époque” anda.

spelas på Malmöoperan t.o.m. den 5 januari 2014

Ann Jonsson

Fler Recensioner

Annonser