Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

I rummets våld

2013-11-30

Fakta:

Namn: Grind
Koreografi: Jefta van Dinther
Plats: Dansehallerna i Köpenhamn
» http://www.dansehallerne.dk/

Det engelska ordet ”grind” betyder flera olika saker, att pulvrisera, att slipa ner, att röra höfterna på ett erotiskt sätt, eller så kan det också betyda trista och monotona rutiner. Alla betydelser passar på den prisbelönta föreställningen Grind från 2011, som har gästspelat på Dansehallerna i Köpenhamn. Grind består av upprepade, skakande rörelser, repetitiva techno-rytmer, enerverande ljudbilder och bullrande mörker med skarpa och skärande ljuseffekter, däribland stroboskåpljus. Grind är ett rum, ett ställe som utmanar och trotsar åskådarens sinnen. Det är öronbedövande ljud och rytmer som transformerar kroppen till ett vibrerande instrument. Ljus som skapar förvirrande och odefinierbara rumsuppfattningar. Det är alltså en mycket fysisk och stundtals obehaglig upplevelse att bevista Grind, speciellt när man sitter passivt och kikar på och därmed överlåtit oss i rummets våld. Personligen skulle jag gärna ha sett föreställningen under andra omständigheter, där det hade funnits fysiska möjligheter att röra sig fritt ut och in ur rummet i en rad lokaler och upplevt flera konstinstallationer, som den mycket osammanhängande föreställningen Grind egentligen består av. Då kunde jag själv ha avgjort hur länge det fysiska övergrepp som Grind egentligen är, skulle pågå. Föreställningen är nämligen för lång och blir trist att se i längden när man sitter bänkad på samma ställe i 50 minuter. Men de fina och uppfinningsrika performance-sekvenserna skulle ha passat perfekt som installationer på ett galleri, där jag själv kunde administrera tiden och den fysiska smärtan som höga ljud och blinkande ljus är.
Det finns något bedagat över Grind, som inte förefaller vara från 2011 utan snarare från 1990-talet med den tidens dyrkan av techno och stroboskopljus. Och den kända och mycket exponerade finska ljusdesignern Minna Tikkanen verkar den här gången ha fångats i gamla tiders industriella ljusestitik. Dansaren och koreografen Jefta van Dinther är också inspirerad av 90-talets rave, techno och trance, men han vrider till sin dans med en befriande humor. Det sker när hans huvud hoppar upp och ner som om det var en boll på ett snöre. Eller när han står och rockar på stället som en cowboy utan häst, men med en lasso i form av en ledning och med en skugga som lever sin eget liv. Det är en smittande energi i hans kroppsrörelser, som jag gärna skulle ha upplevt i en annan form, där jag även själv kunde ha rört mig fritt och bli medryckt av technorytmerna.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser