Verkligheten luktar sekt

Reality Research Centret är en performancekollektiv i Helsingfors som statuerar att de använder performativa metoder för att undersöka, ifrågasätta och förnya den omgivande verkligheten.
Under Baltic Circle gav de fyra workshops. Jag deltog i tre av dem: Jaget som ett skapande medium, Föreställningen som en experimentell ritual och Barn som auktoriteter.
Verkstäderna bestod av dramaövningar i stil med de som var populära på 1970-talet. Till exempel skulle deltagarna gå runt i rummet, titta på till exempel väggen, blunda, och försöka se väggen inne i huvudet.
Temat för den andra workshopen var parning. Deltagarna skulle först massera varandra på olika sätt. Sedan skulle halva gruppen sitta på golvet med slutna ögon samtidigt som de andra skulle gå omkring bland de sittande och vidröra dem på ett förföriskt sätt tills att de som var sittande sa stopp. Efter en paus satt deltagarna i en ring runt en madrass på vilken de skulle gå upp två och två och agera tillsammans. Det var det som var ritualen.
I den tredje workshopen, Barn som auktoriteter, gjorde en handful barn i ordning ett rum i vilket de skapade lekar som ett 30-tal vuxna deltog i. Barnen bestämde. De vuxna hjälpte dem och gjorde vad de blev tillsagda att göra.
En välmenande atmosfär av vänlighet och gränslöshet karaktäriserade dessa verkstäder. Det påminde om gamla tider då flower power blomstrade och hippierörelsen föddes. Att dessa trender uppträder på 2010-talet i Finland kan bero på de murar landet sätter upp mot resten av världen för att stänga ute de stora flyktingströmmarna som är i rörelse därute. Finland verkar vara etniskt rensat och kanske har artisterna inga andra problem än vad som finns i deras navlar. Att titta in i väggen kan vara en symbol för bristande kontakt med världen utanför det egna jaget.
Verklighetsforskningscentret tycks sakna teoretisk grund för sitt arbete och är inte knutet till något universitet eller högskola. De talar inte om vilka värderingar som styr deras verksamhet, eller, de låtsas att det inte finns några, men de har värderingar. Till exempel tycks det finnas en underförstådd, välmenande överenskommelse om deras egen och deras omgivnings inneboende godhet.
Oviljan att tala om värderingar och frånvaron teoretisk grundval för arbetet gör deltagarna till lätta offer för manipulativa ledare, som i en sekt. Sektkänslan gör sig påmind i atmosfären på workshops. Handlingar utförs på order från ledarna som talar om vad som ska göras utan föregående diskussion, och utan att motivera varför och deltagarna lyder andaktsfullt. Det är en brist på genomskinlighet.
Efter varje verkstad är det diskussion, men efter verkstaden med barnen vid makten stod en man och en pojke bredvid mig och pratade så att det var omöjligt att höra vad som sades i diskussionen. Var det tillåtet att be mannen och pojken att vara tysta? Barnen hade makten och kanske betydde det att man inte fick säga åt dem att hålla tyst. Mannen som pratade med pojken var en av kollektivets ledare. Ett par dagar senare visade han sig vara Pekko Koskinen, en av kreatörerna bakom Porn of pure reason. Insikten gav en aha-upplevelse. Min slutsats är att det går att dra en rak linje från Research Centers gränslöshet till gränslösheten i porrprojektet.
Research center har ett 40-tal medlemmar. Nya medlemmar väljs in. Verksamheten finansieras med bidrag från olika fonder och sponsring.

Karin Kämsby