Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

Vapen och yoga

2013-11-27

Fakta:

Namn: Schützen #1:READY, AIM
Koreografi: Cecilie Ullerup Schmidt och Matthias Meppelink
Plats: Weld 22 + 23 nov
» http://www.weld.se

Schützen är en performance-triologi om kroppar formade av vapen. På Weld visas första delen #1 READY, AIM följt av en föreläsning med en avslutande diskussion. READY, AIM vill undersöka atletiska och strategiska aspekter av fysisk förberedelse för att använda vapen och strid.
Innan publiken riktigt hittat sina platser sätter Cecilie Ullerup Schmidt igång, med ett strålande leende, insvept i en sorts filt-plagg rör hon sig med krumma ben och rullande steg i räta linjer och ritar en kvadrat i rummet medan hon tar ögonkontakt med publiken.
När kvadraten har brutits av två hopp med påföljande riktningsändring (‘ett hopp från Tanzania’), byter hon språk från tyska till engelska och ger en introduktion till verket där hon framhåller teaterrummets trygga och skyddade rum i vilket alla handlingar är symboliska. Det tyska ordet Schützen betyder ‘att beskydda’ men det är också pluralformen av ‘skytt’.
Föreställningen är en lång monolog där publiken efter introduktionen ombeds att sluta ögonen och vila händerna på låren med handflatorna uppåt. Vi ombeds hålla ögonen slutna, helst ska inte mer än femtio procent av oss ha ögonen öppna när Ullerup Schmidt går igenom sin skyttetränings ritualer och väljer ut en person i publiken som hon noga siktar på. Vapnet ska hållas som en sparv; inte så hårt att den dör men inte heller så löst att den kan flyga sin väg. Sedan får vi veta att krigsföring tar utgångspunkt i tre områden; bombning, våldtäkt och antropologi med idén om befolkningen som slagfält. Vid besök i fiendens hem bör skorna tas av och Ullerup Schmidt tar av sig strumporna och sin filt och väger fram och tillbaka på fötterna; upp på tå och bak på hälarna medan hon berättar. Hon övergår till att dansa ‘talibandans’ så som hon studerat den på Youtube och noterar att den påminner henne om tai chi med cirkulära rörelser i motsats till västerlandets räta linjer. Medan Ullerup Schmidt rör sig genom rummet kommenterar hon allt, benämner samband och ger förklaringar.
‘Talibandansen’ avslutas med att dansaren sitter på golvet medan hon berättar att de andra männen i byn strör dollarsedlar över honom för framgång i kriget. Ullerup Schmidt övergår till att berätta om föreställningens ljud som är ljudet av de vanligaste vapentyperna just innan avfyrandet och som har loopats och satts samman, dessa ljud kommer från Quebeq och det exakta geografiska avståndet dit nämns.
Berättelsen skiftar till de amerikanska soldaterna i Nevada som ‘just nu’ äter middag med familjen eller gör läxor med sina barn och det yogaprogram som USA och Israel har tagit fram i samarbete för att förbereda soldaterna för att manövrera drönare; det är ett enkelt hatha-yogaprogram där soldaterna får inta krigarpositionen för att förbereda sig. Ullerup Schmidt visar trikonasanapositionen medan hon berättar och ljuset går ner och ljuset går upp.
Efter arbetsdagens slut är det dags för ett meditationspass för att låta soldaterna lämna arbetet bakom sig och komma in i ett fridfullt vardagssinnestillstånd. Det repetativa ljudet av vapeneld mattas av och vi dras med i meditationen. När vi redan halvt om halvt sitter och blundar och andas djupa andetag ber Ullerup Schmidt oss om en gemensam blackout, vi andas och hon säger att rummet blir vitt, allt blir vitt innan vi får komma tillbaka i vår egen takt, känna rummet, ljuden, stolen vi sitter på och öppna ögonen.
Inför föreläsningen byter Ullerup Schmidt från performancets vita kläder till att var klädd helt i svart. Cecilie Ullerup Schmidt berättar att hon under studietiden arbetade extra som städare och att en av hennes kollegor var före detta soldat. Efter tjänstgöring i Irak var han mycket desillusionerad och i dagliga tvivel tänkte han en dag bli gatupolis eller yogainstruktör. Av sin shiatsu-massör fick han rådet att det går att välja båda, men att bära ett vapen kommer att göra kroppen mindre flexibel. Detta uttalande har sedan följt Ullerup Schmidt och ligger till grund för den konstnärliga forskning som performanceverken i Schützen ingår i, en forskning där hon vill undersöka krigets strategier och de konstnärliga strategier som ska representera krigföring.
Inom föreställningens dokumentära upplägg blandas fakta och fiktion och det uppstår små glapp där rörelse och ord inte stämmer överens. Enligt Ullerup Schmidt planteras dessa som ledtrådar till fiktionen, allt är inte vad det ser ut att vara, och man kan inte lita på allt så som det sägs. Hon ändrar fakta och formen är ibland påhittad för att antyda att där finns osanningar i ett spel med faktauppgiftens estetik, där vissa uttryck ser ut att vara sanna medan andra ser ut att vara falska.
I föreläsningen pratar hon också om vilka röster som får komma till tals, och att det blivit praxis inom konstnärlig forskning att representera den andra, den utsatte, den marginaliserade och därför väljer hon utövarens/erövrarens röst som utgångspunkt för att starta andra narrativer och vägar in i forskningsprocessen.
I processen vill hon också belysa termen ‘vi’ som kollektiv identifikation, så som den utövas och blir ett inkluderande med våldsamma undertoner – nationens vi. Ullerup Schmidt har tillämpat två strategier i sin forskning; att blotta och synliggöra detta ‘vi och idén om strategisk ignorans – att aldrig namnge konflikten utan att tala genom individuella kroppar.
Den övergripande frågan gäller det konstnärliga undersökandet av krig och krigshandlingar och om dessa verkar som en förlängning av krigets handlingar; är de en reproduktion av kriget eller ett blottläggande av krigets strukturer? Föreställningen är mycket skickligt genomförd och innehåller komplexa nivåer, både berättartekniskt och innehållsmässigt. Den ger dock inte direkta svar på de frågeställningar Ullerup Schmidt formulerat.
Delar av publiken upplever en problematik i att Ullerup Schmidt i föreställningen inte verkar helt uppriktig. I diskussionen ifrågasätts varför Ullerup Schmidt har berättat en sann historia och valt att avsluta med den fiktion som de amerikanska soldaternas yoga- och meditationspass är. Frågan verkar förutsätta att all övrig information i föreställningen är sanningsenlig.
Ullerup Schmidt framhåller att teatern verkar på fantasins arena, och hon vill hitta en position där hon inte framför publikens känslor eller reaktioner, det är vi som tänker och känner och skapar bilderna inom oss. Hur har publikens förväntan att få uppleva objektiv sanning i ett performanceverk uppstått? Upplever vi en kollison mellan förväntningarna på (objektiv) forskning och (subjektivt) sceniskt framförande? När förväntningar och framförande inte riktigt stämmer överens blir kvällen plötsligt oerhört intressant.

#1 READY, AIM samt verkets två andra delar, #2 FIRE och #3RELEASE, visas på Skogen i Göteborg 28-29 november.

Malin Ståhl

Fler Recensioner

Annonser