Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 03 december 2020

Skapelsens stora sammanhang

2013-11-25

Fakta:

Namn: Running Cheeta
Koreografi: Eva Lundqvist
Musik: Dror Feiler
Plats: Dansens Hus, Stockholm
» http://www.dansenshus.se

Eva Lundqvist har berikat svenskt dansliv sedan 35 år med sina mjukt roterande
rörelseri harmoniska och kontemplativa verk. Kanske kan man se spår av Cunningham från hennes unga år liksom Birgit Åkessons mentorskap. Gruppen Vindhäxor bildades 1977 och de senaste åren har Eva Lundqvist arbetat mer som fristående koreograf. Vindhäxor hörde till 1980-talets stora dansvåg i Sverige, men Eva Lundqvists stil var definitivt hennes egen i en lång serie verk med poetiska titlar och oftast live framförd musik, bland annat med Jonas Lindgren från Fläskkvartetten.
Hennes senaste verk Cheeta Running (gepard) är en väl sammansmält legering med Dror Feilers musik och Tarja Evastis ljusdesign som skapar en fond som skiftar i himlens alla natt-, skymnings- och gryningsfärger. Scenografin är Eva Lundqvists egen: en horisontlinje byggd av stora, rejäla tegelstenar som bildar en silhuett som liknar en stad.
På scenen sitter Dror Feiler till vänster med klarinetter, till höger Tommy Björk med slagverk. I luften svirrar en bakgrundskomposition av ömsom vilande, ömsom exploderande musik som sekunderas av ganska ilskna klarinettstötar och fromma trummor. Tre dansare på den vida scenen bildar en gles väv av en koreografisk struktur. Rörelserna är sig lika med naturlika snurr och fall, Eva Grieco, Dan Johansson och Jimmie Larsson dansar aldrig med varandra, nuddar inte varandra, utan liksom för sig själva. Undantagsvis sker avsiktliga möten mellan de två männen, men inte egentligen någon kontakt.
Den stenstadsliknande silhuetten, de ensliga människorna, de skärande dissonanserna – vad handlar detta om. Staden som en vildmark? Mänsklig civilisation som djungel och savann? Jag funderar på geparden, men dess muskelmassa och superhöga tempo har inte lämnat spår i denna koreografi.
Som så ofta hos Lundqvist roterar associationerna till dansens äldsta rötter, till myter och cermonier, till den kosmiska rörelsen av sol och stjärnor, som alltid fått människan att känna sin litenhet men också sin tillhörighet.
Betraktaren kan luta sig tillbaka och låta bilderna skölja fram och åter genom tidens hav. Otta. Afton. Stad, land. Bygga upp, riva ner. Slänga bort och börja om. Det räcker en bit.

Expressen Scenbloggen 8 november.

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser