Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 01 oktober 2020

Inte så gudomligt

2013-11-25

Fakta:

Namn: All is divine
Koreografi: Charlotte Engelkes
Plats: Dansens Hus, Stockholm
» http://www.dansenshus.se

Aldrig hade jag trott att jag skulle få långtråkigt i sällskap med Charlotte Engelkes. Men nu har det hänt. När hon sluter sin version av Wagners ring lägger sig en tungfotad dysterhet över tolkningen. Hennes tredelade svit påbörjades i trots och infernaliskt leende ironi med Miss Very Wagner, men All is Divine är stor och gles, saktmodig och mellan ögonblick av uppflammande lyskraft faller askan. Vad nu? Är det Wagner som segrat i kampen om scenen? Ett pompöst allvar tar musten ur den uppkäftighet med klös, som varit Engelkes bästa gren.
Charlotte Engelkes har imponerat som soloartist i en rad uppsättningar där hon med glatt humör, giftpilar och smarta iakttagelser punkterar myter och traditioner. Det har oftast betytt att hon i egen hög och rödhårig person satsat kropp och själ och använt sig själv som ”bodyscape”, ett slags dialogisk estetik där performance och stand-up smälter ihop.
I All is Divine är hon en i en ensemble om fem aktörer, och det ser ut som om hon tonar ner sig själv för att inte spräcka helheten, där hon redan sedan del 2, Siegfried – The Very Wagner Hero Hour, funnit en perfekt pendang i Lindy Larsson. Med sin breda rutin och sin makalösa förmåga att på fullt allvar vara innerligt komisk är han den i ensemblen som väger mest jämnt mot Engelkes själv. Så blir jättarnas kamp en härlig dust mellan två resliga aktörer med var sitt prosaiskt dragspel gömt i pälsen.
Inslag av klassisk kinesisk musik och estetik smulas in i den mångfacetterade, samplade och snabbspolade gudasagan och Engelkes visar på hur urtida sagor om kamp, undergång och fortlevnad är allas kulturarv; mycket rimligt, men inte särskilt kritiskt.
Dansens Hus gigantiska scen är svårbemästrad men ett interaktivt skynke och låtsat amatörmässig scenografi blir verkningsfull. Ett vinddrag från centraleuropeisk performance (Wilson, Waltz) drar in i bilder som är slående, dråpliga och vackra. Som regnet av vita engångsskedar från himlen – undergången, överflödet, det sanslösa kraset under allas fötter. En äkta ”engelkesism” som låter Wagner gå till fikaautomaten.

Publicerat i Expressen 18 november.

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser