Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 29 september 2020

Dans i stormens öga

2013-10-22

Fakta:

Namn: Out of mind: Interfacial scale och The world to darkness and to me
Koreografi: Hiroaki Umeda (Interfacial scale) och Richard Siegal (The world to darkness and to me)
Musik: Yoshihiro Hanno (Interfacial scale) och Lorenzo Bianchi Hoesch (The world to darkness and to me)
Ensemble: Göteborgsoperans danskompani och Göteborgsoperans orkester
Plats: Göteborgsoperan
» http://www.opera.se

Att danskonst är lika med kroppar i rörelse är en för längesedan överskriden definition. I den sammansatta form som en dansföreställning utgör händer det att dansen står för stiltjen. Ja, dans kan vara att stå still. Dansaren är stormögat. Tanken gör sig påmind under premiären av Göteborgsoperans nya danskväll Out of mind. Märkligt nog, eftersom föreställningen är full av kroppar i rörelse. Rena rusningen jämfört med den konceptuella danskonst som många koreografer idag är upptagna av. Men ändå, dansen är här underordnad de konstfulla helhetsintryck, på en gång komplicerade och självklart sammansatta, som dominerar koreografierna i programmet.
Två internationella spjutspetskoreografer har inbjudits att skapa nytt för och med dansarna.
Hiroaki Umeda, från Japan, svarar för inledande Interfacial scale. Han är inte bara koreograf utan även scenograf, kostym- och ljusdesigner med ett imponerande totalgrepp. Musiken, lika ljuvlig som spännande, är nyskriven av Yoshihiro Hanno. För levande orkester i kammarformat! Det börjar som en skir, romantisk ouvertyr men växer via blåsare och slagverk ut i elektroniska fält – och tillbaka igen. Ett organiskt böljande.
Sådan är även dansen. Så här i Nobelprisveckan går associationerna lätt till partiklar i växlande fält, markerade av skiftningar i ljus och färg. Temat för Out of mind – existensen och tänjandet på de gränser vi känner – ligger väl i tiden.
Umeda bygger koreografin med mjuka, våglika rörelser som tar dansarnas hela kroppar i anspråk, men ger armar och bål ledande roller. Individer och grupper glider samman och isär, det påminner om en sådan där lampa med färgad olja som ständigt skapar nya mönster. Allt flyter lugnt och distinkt, njutbart som ett yogapass på kvalificerad nivå.
Hos amerikanen Richard Siegal och The world to darkness and to me hamnar jag snarast i ett högljutt dataspel. Här pågår jakten efter nästa ”level”. Siegal har skapat en koreografisk metod som han kallar if/then (om/i så fall) där varje rörelse leder vidare till nästa, men variationsrikedomen är oändlig.
Framför scenens brandridå vandrar dansarna ut och in. De föder rörelser, hakar i varandra, hindrar, släpper eller förenas. Bakom ridån väntar kvällens spektakulära inslag, en mänsklig mur bestående av en interagerande del av publiken.
Människomassan bildar en kontrast till de scentekniska utvikningarna. Dansarna hamnar lätt i skymundan, inte förrän det största monsterflaket lyfter, likt ett rymdskepp, får dansen dominera scenen med starka, nästan brutala uttryck.
Genomborrad av Lorenzo Bianchi Hoeschs elektroniskt komponerade vibrationer lämnar jag Out of mind. Mäktiga uttryck och stora visioner, javisst. Men den här gången skymmer idéerna den största tillgången; Göteborgsoperans fantastiska danskompani.

Spelas t o m 17/11

Texten är tidgare publicerad i Göteborgs-Posten 13 oktober 2013

Lis Hellström Sveningson

Fler Recensioner

Annonser