Dubbla världspremiärer med spännande formexperiment

Världspremiär var det fredagen den 11 0otober på programmet Out of Mind med GöteborgsOperans Danskompani, ett verk i två delar, som börjar med Interfacial Scale, där japanske HiroakiUmeda skapat koreografi, scenografi, kostym och ljusdesign i ett verk där han, solodansaren, för första gången skapat  verk för ett danskompani.Till kongenial musik av japanske kompositören Yoshiriro Hanno, en kraftfull komposition mellan klassisk romantik och nyskapande asiatisk klangfärg där eminenta GöteborgsOperans Orkester excellerar i utsökt kammarmusikspel.
I början av Interfacial Scale finns en tunn ridå , ett filter mellan publik och dansare, vilket skapar diffusa konturer, blir som en akvarellmålning, mjukt pastost,med blå toner (som hos den tidige Picasso).
Det är dynamisk  avantgardistisk dans som pendlar mellan det abstrakta och det konkreta, i ett  slags utforskande av existentiella gränser mellan utopi & verklighet, konst och vetenskaplig forskning. Dansarna i sina olika färgade kostymer gestaltar koreografin liksom färger i en tavla, alternativt partiklar i en vetenskaplig undersökning. 
Med nedåtriktad energi och vågformigt kontemplativt rörelsemönster skapar dansarna slutligrn sin egen frizon av tystnad och stilla rörelser liksom under ytan av genomskinliga händelser, som blir magisk, i koreografins gränssnitt mellan tid & rum. En unik dansföreställning. 
The World to darkness and to me i koreograf och ljusdesign av Richard Siegal har jämfört med Interfacial Scale diametralt motsatt temperament. Det börjar med drastiska, snabba rörelsemönster mellan individ och grupp, där dansarna byter uttryck med varandra, eller ”besvarar” en rörelse med dess fysiska motsats/eller upprepning, i enlighet med Richard Siegals koreografiska koncept ”if/then” (”om/i så fall”) om modern te knik och dess möjligheter (och stressfaktorer) i formspråk, som ibland leker med futurism i en dialektisk process där utsagan ”He Said” återkommer repetitivt, rytmiskt.
En stund senare står det drygt 110  personer ur publiken på scenen, en ”crowd installation”  som bryter den informella överenskommelsen mellan scen och salong. Vi  i publiken som finns kvar i salongen kan ta del av hur denna folkmassa (som fått viss instruktion) formerar sig i rytmiska sidorörelser bakom dansarna på scenen och tar en del av fokus från dem.
Därefter tar folkmassan plats på tre sidor om scenen och de får möjligheten att se dansföreställningen bakifrån, alternativt från sidan. Men det koreografiska verket har inte utformats för att kunna ses annat än från publiksalongen, framifrån.
I slutet höjer och sänker sig en kubistisk fallskärm eller alternativt rymdskepp över scenen som – månne – indikerar kommande apokalyptiskt tillstånd, i takt med allt mer högljudd elektronisk musik av Lorenzo Bianchi  Hoesch som om det hela utspelas i en skräckfilm i yttre rymden. Skicklig, streetsmart action/performance – men som (återigen) munumerar folus på dansarna och deras imponerande arbete.Det är ingen tillfällighet att det står i GöteborgsOperans program : ”Dansare och medskapare av verket”.

Ingela Brovik