Hoppa till sidans innehåll
Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 03 november 2024

En opera som installation

2013-10-16

Fakta:

Namn: La Clemenza di Tito (Titos mildhet)
Regissör: Ivo Van Hove
Musik: Mozart
Plats: La Monnaie, Bryssel
» http://www.lamonnaie.be

I Ivo Van Hoves uppsättningar konfronteras alltid nutid med det förflutna med hjälp av koder som vår övermediatiserade värld gjort oss förtrogna med. Via film, TV, datorer, video där vi via en mängd
bildskärmar kan tränga in i varje enskild persons värld. Bilder som för alltid fastnat på våra näthinnor som exempelvis alla bombattacker som ständigt händer som den 11 septemberattacken men också andra där
politiska makthavares privatvärld serveras oss och där också domstolsvärlden ställs i fokus som en allt viktigare informationskälla för en ständigt nyhetsjagande mediavärld. Ingenting är hemligt längre.
Man tränger ända in i sovrummet som från privat sfär blir till offentlig. Som i Van Hoves senaste uppsättning La Clemenza di Tito, Mozarts sista opera som mycket sällan visats.
Titus Flavius (Tito härskade under romartiden i samma veva som Pompeji hade sitt berömda vulkanutbrott (79 e.Kr.). En period då folket krävde medbestämmanderätt och domstolsväsendet kom att få
växande betydelse. En särskild lag skrevs som gjorde det möjligt att förlåta ( clemenza ) som Titus kom att använda i sig av. Därav titeln.
Hela handlingen är fylld av intrigspel, kärleksförbindelser, svartsjuka, politiska förvecklingar, mord, attentat där allt blandas som om det vore idag. Inte utan att mina egna tankar gick till
Berlussconi men också till olika maffiagrupper som sprider sina tentakler in i mediavärlden.
Scenen som är samma hela föreställningen igenom visar ett sovrum från ett modernt lyxhotell där uppassarna ständigt dyker upp ibland för att servera olika drinkar eller vända runt bland sängarna och skrynkla till lakan och välta runt alla diverse typiska hotellinventarier, som telefoner, lampstakar… För att dra våra blickar till detaljerna som visar på att något händer här. Ofta följs de av en serie TVfilmare som filmar alla detaljer, andra som verkar komma från polis eller domstol för att ta olika avtryck som de placerar siffror på. Hela tiden rör sig aktörerna sångarna – runt som om ingenting bekommer dem, intrigerande mellan varandra intill det hela stannar upp.
Ivo van Hoves ofta anlitade scenograf Jan Versweyveld har skapat en slags levande installation som hela tiden finns där. En slags sluten värld – ett glashus – men där vi i publiken blir till en del av
uppsättningen. I bakgrunden skönjer vi genom de sotade glasen en serie personer som ständigt tar plats på höga estrader. Det är kören som representerar senaten där Tito försöker klargöra alla sina beslut
samtidigt som hans privata omvärld lockar honom att ta andra beslut än vad folket vill. På en videoskärm som hänger ovanför scenrummet kan vi i detalj följa sångarnas ansiktsuttryck. Tito som hela tiden tvekar men som till sist bestämmer sig för att göra folket till lags samtidigt som han benådar en av sina närmaste vänner som satt fyr på Capitolium.
En märklig upplevelse, minst sagt att höra alla Mozarts romantiska arior i en omgivning som påminner oss om dagens situation samtidigt som vi förflyttar oss från romartiden. Som om allt bara går vidare utan att vi kan ingripa. Bara följa med på alla bildskärmar som dränker in vår tillvaro.

Ann Jonsson

Fler Recensioner

Annonser